Hans död förstörde mig och du är min tröst {M&M} [PAUSAD]

Del 24

VARNING FÖR ER SOM GÅTT IGENOM NÅGON SOM STÅR ER NÄRA SOM GÅTT BORT!!
(Började själv gråta då jag fick upp många minnen från en som stått mig näras bortgång)
-
(Lisas perspektiv)

"Lisa?!"

Hastigt vänder jag mig om med tårarna i ögonen. Jag möter Martinus oroliga ögon. Utan att säga något slänger jag mig i hans armar. Han kramar om mig hårt och snart kan jag känna ytterligare två armar om mig som troligen tillhör Marcus.

"Jag vill inte att han ska dö, jag vill inte att han ska dö"

Upprepar jag flera gånger samtidigt som jag skakar på huvudet. Martinus stryker mig över håret och försöker hyscha mig i sitt tröstande.

"Är det du som är Lisa?"

Hör jag en mörk röst fråga bakom mig. Jag nickar sakta samtidigt som jag vänder mig om mot doktorn. Marcus släpper sitt grepp om mig medan Martinus har kvar sin hand på min axel.

"Jonas vill träffa dig"

Säger han och snabbt springer jag in i rummet. Där i den vita sängen ser jag honom ligga med halvt öppna ögon.

"Lisa"

Säger han svagt och jag tar hans hand efter att jag satt mig ner på en stol bredvid hans sjukhussäng.

"Ja det är jag"

Han verkar anstränga sig ganska mycket för att kunna prata. Han är svullen i hela ansiktet och hans hudfärg är gulare än vanligt.

"J..jag äl..älskar di..dig Lisa, glö..glöm aldrig det.. gö..gör inget dumt"

Säger han och lutar sig mot mig. Vi möts i en mjuk kyss, inte visste jag att det skulle bli min sista kyss med honom. Strax därefter hörs ett högt pip från en av apparaterna som har koll på Jonas hjärta. Jag drar ifrån och kollar på min nu livlösa pojkvän.

"Jonas?! Jonas?! Nej! JONAS!"

Skriker jag högt medan doktorer rusar in i rummet. De försöker dra bort mig ifrån honom men jag håller honom hårt i handen.

"Jonas jag älskar dig också! Snälla lämna mig inte"

Skriker jag högt medan tårarna har börjat rinna i en hastig fart. Några starka armar lyckas få mig bort från Jonas. Snabbt förstår jag att det är Marcus och Martinus. Jag börjar genast streta emot men såklart så ska de vara starkare än mig.

"Nej släpp mig! JONAS!"

Skriker jag högt medan M&M drar ut mig från rummet. Höga skrik lämnar mig medan tårarna rinner nerför mina kinder i en hög fart. Folks blickar landar på mig men det är inget som jag bryr mig om just nu. Alla mina tankar kretsar runt Jonas som jag aldrig mer kommer få se, aldrig få kyssa igen, krama, skratta med, skoja med, prata med. Ingenting.

Marcus och Martinus håller fortfarande runt mina armar och jag börjar sakta sluta streta emot. Jag faller ihop på marken medan jag snyftar och hulkar högt. Snabbt omfamnas jag av kramar från två trygga personer. Marcus och Martinus. Men jag önskar det var Jonas famn och att allt det här bara var en dröm.
———————————————————————————
Jävligt känsligt kapitel för mig att läsa igenom..

(Allt (eller nästan allt) om min dåliga uppdatering kommer jag att förklara snart)

Rösta & Kommentera så blir jag glad✨