Nordens farligaste Maffia gäng||M.G {AVSLUTAD}

Kapitel 14

(Inte genomläst så sorry för stavfel)
-
Emma

"Pappa snälla nej gå inte!"

Tårar forsar ner som floder på mina svullna kinder.

"Förlåt gumman men jag måste, jag kommer hem snart, jag lovar"

Pappa bär upp mig i sin famn och kramar om mig hårt.

"Jag kommer sakna dig gumman, ta hand om din syster och va snäll mot din mamma"

Jag nickar åt honom. Han pussar mig på pannan innan han ställer ner mig igen. Han sätter sig ner på huk framför mig.

"Shyyy"

Säger han samtidigt som han torkar mina tårar med hans tumme.

"Hejdå, vi ses snart igen"

Och med det sagt försvinner han ut genom ytterdörren.

"Jag älskar dig pappa!"

Skriker jag efter honom. Han vänder sig om och ler mot mig innan han sätter sig med sina militärkläder i sin bil. Bilen börjar rulla och snart försvinner den från mitt synfält.

"Emma? Emma hallå hör du mig?"

Jag vaknar upp från min Flashback från den dagen då pappa lämnade oss för att åka iväg med militären. Det var 6 år sedan.

"Ha?"

Kevin kollar på mig med ett svagt leende.

"Varför står du i trappan? Du har stått på samma ställe i typ fem minuter nu"

Säger han och skrattar smått.

"Jaha oj, mycket att tänka på"

Säger jag och ler ett fejkat leende tillbaka. Han nickar svagt.

"Okej men vi ses senare då"

Jag nickar svagt innan jag fortsätter nerför trappan och in i köket. Fan! Gissa vem som står i köket och gör frukost åt sig själv, jo det är självaste Martinus Gunnarsen. Döda mig här och nu. Utan att möta hans blick går jag till kylskåpet. Öppnar den men stänger den lika snabbt. Varför ska jag äta när jag inte är hungrig. Jag vänder på klacken och ska precis gå ut men som vanligt blir jag stoppad.

"Emma du måste äta"

Jag vänder mig om mot Martinus som kollar oskyldigt på mig. Så nu bryr han sig om mig? Trodde han skulle döda mig.

"Du kan inte tvinga mig Gunnarsen"

Han suckar.

"Fine men jag måste prata med dig sen"

Jag suckar.

"Gör som du vill, det är inte jag som bestämmer"

Säger jag och fortsätter gå mot vardagsrummet. Jag ser en skål med godis som ser väldigt frestande ut. Jag tar en godisbit innan jag går upp för trappen och in i mitt rum. Långsamt äter jag på min godisbit tänkandes på vad Martinus vill prata om, eller han kanske inte vill prata utan han kanske vill döda mig.

~2 timmar senare~

Dörren till mitt rum öppnas och Martinus kommer in. Han möter mina ögon men jag bryter snabbt ögonkontakten.

"Vad ville du prata om?"

Han går fram till mig som sitter i min säng.

"Jag vill veta allt du vet om vart Emma är!"

Jag kollar frågandes på honom.

"Jag vet ingenting? Eller va?"

Ljög jag men Martinus blick verkar inte tro mig. Fan.

"Ljug inte för mig Emma!"

Säger han och går närmare mig. Av ren reflex backar jag bakåt i sängen med rädsla i ögonen.

"Säg det igen och kolla in i mina ögon"

Jag suckar men lyfter min blick mot Martinus. Hans ögon möter mina och det är nästan så jag drunknar i dom.

"J..jag. Vet. Ingenting. Om. Emma Gunnarsen"

Säger jag med sammanbitna tänder. Frustrerat drar Martinus sina fingrar genom sitt fina hår.

"Jag vet att du ljuger Emma och jag kommer tillbaka. Då ska jag veta allt annars jävlar!"

Säger han innan han med snabba steg går ut från rummet.

Jag måste nog utföra min plan tidigare än planerat..

———————————————————————————
Är sjuk igen..

Jag blev liksom frisk i torsdags och nu är jag fucking sjuk igen?! Efter fucking fem dagar?!😩

Rösta & Kommentera✨