Blommor under kudden, båda drömde om varann ~ Dante Lindhe

Kapitel 1

30 juni 2018

Jag vaknar av att mitt alarm ringer kl 04.30 och frågar mig själv hur jag ska orka med den här dagen eftersom jag endast har sovit två timmar inatt. Men bara jag klarar av jobbdagen så kommer resten av dagen gå fort sen eftersom jag ska se Hov1 på Furuviksparken efter jobbet.

Eftersom jag måste skynda mig från jobbet till Furuvik och alltså inte kommer hinna fixa mig mellan, så sminkar jag mig mer än vad jag brukar innan jobbet. Normalt sett brukar jag bara sminka mig med puder och lite mascara, men idag använder jag även foundation och gör highlight och contour också.

När klockan är 05.50 går jag mot tåget för att ta mig till jobbet. Jag jobbar på Arlanda så det tar en stund att komma till jobbet, för först måste jag ta tåget till Uppsala och sedan antingen pendeln eller bussen från Uppsala till Arlanda. Idag tar jag pendeln för jag har lite bråttom. När jag kommer fram till Arlanda skyndar jag mig att byta om till mina jobbkläder och går därefter upp till kontoret för att hämta min kassa. Men det är ingen där, så jag går till terminal 2 där jag ska jobba. Jag jobbar som barista på ett café, så jag står i princip och gör kaffe hela dagarna vilket är lagom kul. Sen får jag gå tillbaka till kontoret för att hämta min kassa, för då hade hon som skulle vara där kommit dit.

Dagen rullar på, men jag har mycket att göra för det är många gäster och jag jobbar helt själv. Därför blir jag obeskrivligt glad när klockan börjar närma sig 12.30 och Leonardo, han som ska stänga, är här när som helst. Men jag blir förvånad för det är inte han som dyker upp strax efter halv ett, utan Andrew som ska stänga på terminal 4.

"Men ska inte Leonardo stänga här?" frågar jag och känner mig extremt förvirrad.

"Jo, men jag glömde min badge så vi bytte. Jag ska jobba här tills jag slutar och då kommer Leonardo hit" svarar Andrew.

Sen får jag gå på rast. Då passar jag på att kolla på Twitter och Instagram för att se hur spelningen i Kiruna var igår. När min rast är slut går jag till terminal 4 för att se hur Leonardo har det och för att preppa lite saker. När jag har gått igenom säkerhetskontrollen upptäcker jag att hissen är trasig så jag måste ta trapporna upp. I mitt huvud tänker jag "varför händer allt idag? Inget går som det ska idag".

"Tack och lov för att du är här! Det är kaos och alla sopor är kvar och vi har ingen burvagn här och den går inte att få hit eftersom hissen är trasig" är det första Leonardo säger när jag kommer upp till terminal 4.

"Vi får försöka hitta vägen dit via trapporna istället då" svarar jag och försöker samtidigt komma på om jag har sett någon dörr från trapphuset som leder till soprummet.

Därefter hjälper jag honom med disken och vi pratar lite.

"Jag kommer dö av trötthet idag, för jag ska på konsert direkt efter att jag har slutat och sen ska jag och min kompis ut på en nattklubb efteråt" säger jag och skrattar lite.

"Vart ska du på konsert?" frågar han.

"På Furuvik, jag ska se Hov1" svarar jag uppspelt.

"Jag förstod nästan det, min syster pratar mycket om dem. Är inte de ett gäng snorungar? De är väl sjukt unga" säger han och rynkar på näsan.

"Nej, det är de inte. Tre av dom är lika gamla som mig och en är ett år äldre. Vadå så du menar att jag är en snorunge?" frågar  jag med glimten i ögat.

"Ja, typ. Du är så ung" svarar han.

"Jag är bara tre år yngre än dig" säger jag halvt förolämpad.

Därefter går jag in i köket för att börja preppa. Men inser snabbt att det inte går så bra för jag hittar inte receptet till pickelvätskan. När jag håller på att skära ostskivor ringer Andrew och säger att han har många gäster och behöver hjälp med att plocka disk. Så jag skyndar mig dit och hjälper honom där. Jag berättar även för honom om min och Leonardos plan om att jag ska hjälpa honom att stänga 4:an och att vi ska komma till 2:an och vara där alla tre sen. Sen går jag upp till 4:an igen och börjar hjälpa Leonardo att stänga. Jag springer fram och tillbaka för att slänga soporna och hjälper honom att skura golvet. Sen måste jag gå till 2:an för att ge Andrew rast.

"Om du inte hinner rasta mig så kan ju Andrew göra det sen. Så slipper du stressa" säger Leonardo innan jag går.

"Ja, så kan vi göra!" svarar jag lättat.

"Gå nu, så kommer jag om en liten stund" säger Leonardo.

Jag går till 2:an och ger Andrew rast och när hans rast är slut kommer även Leonardo. Jag hjälper dom lite innan jag måste gå.

"Ha så roligt och se till att få lite sömn!" säger Leonardo innan jag går.

Jag tänker säga att sleep is for the weak, men säger istället:

"Snorungar som mig behöver ingen sömn, det är bara gamlingar som du som behöver det".

Leonardo kollar halvt leende och halvt förolämpad på mig. Andrew kollar på oss som att han inte vet vad som händer och som att vi är konstiga.

Jag springer till kontoret och skyndar mig att räkna kassan. Därefter springer jag ner till mitt skåp. Jag inser att det är åtta minuter till pendeln går, så jag slänger ur mina saker ur min jobbpåse och in i min väska och byter snabbt om. Sen springer jag till passagen som ska ta mig till tåget. I rulltrappan ner är det som tur är inte så mycket folk så det går smidigt att springa nerför. När jag kommer fram till spåret är det en minut innan tåget ska gå så jag hinner pusta ut lite.

När tåget stannar och jag kliver på ser jag att det är väldigt fullt på tåget så jag står upp, jag ska ju ändå bara åka i 20 minuter. När pendeln stannar i Uppsala springer jag till spåret där mitt nästa tåg står. Även det är fullt, men jag lyckas ändå hitta en sittplats. När tåget börjar rulla blir jag helt plötsligt sjukt nervös och jag vet inte varför. Min kompis som heter Sofia som ska komma på besök och som jag dessutom ska på nattklubben med ringer mig precis då, så vi pratar tills jag nästan är framme. Hon lyckas delvis lugna ner mig lite. När tåget stannar vid Furuvik skyndar jag mig mot ingången och slänger samtidigt iväg en snap till Bianca och frågar om hon och hennes kompis är där, eftersom vi ska på konserten tillsammans. Hon svarar att de är inne och förklarar vart de står. När jag kommer in går jag mot scenen och ser dem snabbt. Biancas kompis presenterar sig som Adriana och vi står och pratar.

När det bara är någon minut kvar innan klockan är 20.00 känner jag hur nervositeten kommer tillbaka, jag vet inte varför. Men jag är samtidigt sjukt taggad.