Rör mig inte mer! N.F Hov1

Kapitel 17 - Testet

Jag lämnade Noel ensam i lägenheten för att möta upp Ludwig. Det var inte lätt dock, Noel ifrågasatte allt. Men jag löste det. Min bortförklaring var att jag skulle träffa Maja, en barndomsvän. Som jag inte träffat på flera år. Som tur var ställde Noel inga följdfrågor efter att jag sagt det utan lät mig gå. Så nu går jag här, ensam på Stockholms gator. Klockan är strax innan 18,00 för att vara mer exakt är den 18,45. Vilket betyder att jag ska va hos Ludwig om 15 min. Det lär jag hinna med tanke på att jag gått en bit nu och det tar inte mer än en kvart att gå till honom. 

Medan jag går lyssnar jag på musik som strömmar genom min hörlurar. Mest för att inte tänka på allt negativt som testet kan innebära. Under de senaste dagarna har jag lärt mig att Ludwig kan vara ganska sjuk. Så nu förväntar jag mig inget annat än något sjukt. Fyfan jag måste verkligen sluta tänka att allt är sjukt för nu står jag här, utanför Ludwigs dörr. 

Jag känner hur rädslan stiger i samma sekund som jag plingar på dörren. Och den minskar knappast när Ludwig öppnar dörren med ett lurigt leende på läpparna. 

"Men tjaaa"

"Hej"

Svarar jag lite tveksamt. 

"Du behöver inte komma in vi ska åka vidare"

Något inom mig känner att detta inte alls kommer sluta bra. Speciellt när vi inte ska va hos Ludwig utan ska någon annanstans. Jag hade ändå ett litet hopp om att han typ skulle ställa frågor för att försäkra mig om att jag inte är en golare. Det hoppet har dock försvunnit nu. För nu sitter vi i Ludwigs bil och jag tror att jag vet vart vi är påväg. Vi åker i den riktningen som deras lager eller vad man ska kalla det ligger. Exakt denna vägen åkte jag och Noel på när han ville visa mig deras odling och killen de gömmer. 

"Vad tänker du på?"

Ludwig slänger en snabb blick på mig innan han fäster blicken på vägen igen. 

"Jag tror jag vet vart vi är påväg"

Säger jag något osäkert och med ett darr på rösten. Jag vet verkligen inte varför jag låter så osäker men det är väll något med detta som skrämmer mig. 

"Vart ska vi då?"

"Till ert lager"

Viskar jag och kollar mot Ludwig som ler stort. 

"Det stämmer, du är inte så dum som jag trodde."

Jag svarar inte utan kollar bara rakt ut i tomma intet. Hela jag är tom på känslor allt känns så skevt. Samtidigt är jag lite rädd, så helt tom på känslor är jag väll inte. Mitt i mina tankar så stannar bilen. Och nu är vi utanför helvetet. Jag ångrar nästan att jag drog mig in i detta. 

"Kommer du eller?"

Ludwig har gått ur bilen och står nu vid förardörren som är öppen och väntar på mig. 

Jag tar ett djupt andetag och går ut ur bilen. Jag följer genom hela lagret med droger och vidare till rummet jag hatar. Rummet där de förvarar killen som inte förtjänar det. Killen jag ute vill se. Han är så skadad de skär i hjärtat bara av att se honom. Allt jag vill är att han ska va fri. 

"Antar att du vet vad som finns i detta rum?"

Jag nickar som svar och Ludwig räcker mig en pistol. Jag kollar ned på föremålet som ligger i min hand och lägger sedan blicken på Ludwig. Han ser road ut, vad fan är kul med detta. 

"Du förstår vad du ska göra va?"

Klart jag förstår, men jag vill verkligen inte. Är det detta jag måste göra för att få va med så vet jag inte riktigt om det är värt. Dock vill jag verkligen detta för att kunna bryta allt. Med darriga, ostadiga steg går jag in till rummet. På stolen sitter killen som ser ännu mer förstörd ut nu än vad han gjorde förra gången jag såg honom. När jag ställt mig framför honom så kollar han mot mig. 

"Snälla skjut mig, det är ändå bättre än att leva"

Det är så sjukt jobbigt att han ens säger så. Ingen ska behöva känna så. Då menar jag verkligen ingen. 

"Vad väntar du på" 

Ludwig ler sliskigt mot mig.

Sakta riktar jag pistolen mot killens huvud. Mina händer darrar och tårarna forsar ner för kinderna. Varför just jag, det sista jag vill är att avsluta någons liv. Jag stänger ögonen och trycker sakta ner en där grejen som gör att pistolen avfyrar ett skott. En smäll hörs och sakta öppnar jag ögonen. Ett hål som blöder vid tinningen på killen syns nu och hans kropp är livlös. 

"Shiiit bra jobbat"

Hur fan kan han ge mig beröm för det där. Jävla idiot. 

Jag springer fram till killen och tar min tröja i hopp om att stoppa blodet. Även om jag inser att det är förgäves han är redan död. All min kraft tar slut, tårarna rinner ner och jag lägger mig på golvet bredvid killen och gråter hejdlöst. I bakgrunden hör jag Ludwig prata i telefon. Jag snappar upp en del men de mesta är bara som en dimma. 

"Kom hit nu"

Hör jag honom säga. Jag bryr mig inte riktigt vem som kommer egentligen jag vill bara att mitt sörjande ska ta slut och att killen vaknar till liv. 

Dock hinner jag inte ligga där på golvet för någon lyfter upp mig. 

"Ludwig?"

Säger jag förvirrat då allt är som en dimma.

"Nej"

säger en välbekant röst. Helvete Noel är här. 

"Vad gör du här"

Frågar jag försiktigt då han verkar va lite irriterad.

"Ludwig ringde, han visste inte vad han skulle göra när du var förkrossad. Egentligen borde han tänkt på de innan han tvingar dig göra sånt här"

Säger han irriterat.

"Är du arg på mig?"

Jag är riktigt orolig.

"Nej är ar på Ludde"

Säger han kort och släpper ned mig på marken så att jag står på mina egna ben. 

"Du är inte rädd om den där tröjan va"

Jag kollar ner mot tröjan som är fylld med blod.

"Nej"

"Bra för vi måste bränna upp den då alla spår måste försvinna"