Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 28

Zoey's P.O.V

'' Far, låt mig höra din röst så jag vet vilken väg jag ska springa. '' 

Mörkret var nära, för nära. Men jag kunde inte springa, då jag inte visste vilken riktning. Jag slängde en blick bakåt och noterade att mörkret var bara några meter bakom mig. Det dödade allt i sin väg. Alla levande och friska träd, blev till aska. Gräsets gröna färg bleknade till grått. 

'' Du misslyckas, mitt barn. '', hördes en svag viskning. '' Istället för att fly från mörkret välkomnar du det med öppna armar. '' Min far var besviken på mig. Det var därför som jag började springa, likt en gepard. Vilken riktning som var rätt eller fel spelade nu ingen roll, allt jag behövde göra var att överleva. Att göra min far stolt. 

Plötsligt anade jag ett svagt ljus till vänster om mig. Jag synade det och såg sedan min far stå med öppna armar. Han välkomnade mig till ljuset, till det goda. Min far var vackert klädd i vitt med änglavingar på sin rygg. Han var ljusets ängel, min skyddsängel. 

'' Spring, mitt barn. Låt mig välkomna dig till ljuset. '' Men jag kunde inte springa, då mina ben inte längre lydde mig. Mörkret hade omfamnat dom, men det gjorde inte ont. Det kändes mer som en lätt vindpust, en smekning. Jag var inte längre rädd och gjorde därför inget motstånd. 

'' Du har misslyckats, mitt barn. '', var det sista jag hörde innan mörkret begravde mig. Jag hade välkomnat mörkret med öppna armar. Jag hade valt mörkret istället för ljuset. 

__

Zoey's P.O.V

Jag öppnade mina ögon och kände hur tårarna rann längst mina kinder. Drömmen jagade mig, dag som natt. Jag förstod inte vad den symboliserade. 

För att skingra tankarna från drömmen så vände jag min blick utåt. Vi hade börjat sjunka, vilket tydde på att vi alldeles strax skulle landa. Jag kunde inte undgå att le. Det hela såg så vackert ut, och jag kunde knappt bärga mig på snowboardåkningen. Varenda gång jag åkte på min snowboard så fick jag en härlig känsla. Den lixom fyllde upp hela min kropp och fick mina ögon att lysa av lycka. En känsla av att ingen kunde stoppa mig och att allting var möjligt. Det var en känsla av frihet. 

'' Vad ler du åt? '', skrattade Ashton och puttade mig löst i sidan. 

'' Jag är bara så glad. '', svarade jag och flinade, om möjligt, ännu större. Ashton besvarade mitt leende och började sedan att trumma lätt på armstöden. 

'' Du gillar överraskningar, va? '', frågade han plötsligt och jag höjde på ögonbrynen i en förvånad gest.

'' Ja, hurså? '' Egentligen var inte svaret helt sant, då jag både gillade och inte gillade överraskningar. Men jag valde att inte säga det sistnämnda. 

Ashton började flina. '' För det väntar en överraskning till dig i vår stuga. ''

Jag spärrade upp ögonen. '' Vadå för någonting? ''

'' Om jag säger så blir det ju ingen överraskning, Zoe. '', skrattade Ashton och jag himlade med ögonen. Han placerade en puss på min näsa vilket resulterade till att jag placerade en lång kyss på hans läppar. Dom såg så kyssvänliga ut så jag kunde inte motstå det. 

__

Zoey's P.O.V ( 1 timme och 23 minuter senare. )

Vi befann oss nu i en bil, som Ashton hade hyrt, och var påväg mot stugan. Landskapet utanför var så vackert. Solen fick snön att glänsa, likt kristall, och snart började ännu mer snöflingor att falla från himlen. Det liknade naturen man fick höra om i sagor.