Fucked Up Life

• Kapitel 33 •

Evelyns perspektiv

- Oh, you're getting tired of me? How do you think of if we spice things up a little bit then? säger Austin med en äcklig och sliskig röst medan han sakta går fram till mig. Jag står helt blixtstilla och tankarna går i huvudet om vad som hänt med Aiden om nu Austin hittat mig.

- You seem nervous, do I get you nervous Evelyn? viskar han i mitt öra och jag ryser i hela kroppen av hans mordiska röst.

- I just don't have anything to say to you Austin. Haven't we talked about this long ago? Oh, yes we have when you kidnapped me for like the fifth time! Säger jag hysteriskt till honom. Och nu flinar han riktigt stort åt mig. Men nu är det in tur att leka med honom. Jag flinar och skrattar humorlöst.

- Careful Austin, it may seem like you like me. You trying so hard to get my attention, you know that? And all you're getting is hearing how much I love Aiden and not you. I think you're jealous Austin, that's what I think. Säger jag med makt i rösten då jag ser hur osäker han blir, för någon sekund bara. Sen ändras det till ren vrede. Han stampar fram mot mig så jag trycks upp mot väggen. Andas lugnt nu Evelyn, var cool. Lek med honom. Visa inte din rädsla. Du klarar det här. 

- I had right, didn't I? Flinar jag och han lägger huvudet på sned och lägger läpparna några millimeter från mitt öra.

- You're nothing but a coward Austin. No one will ever love you, or even like you. You're a monster and a man who just manipulates people. Viskar jag tyst och han fnyser. Jag kan känna hans andedräkt pusta mot min hals medan jag sträcker mig till min byxlinning där jag har en extra pistol som jag fått av Aiden. Jag känner den försiktigt med fingertopparna utan att ta fram den. Han får inte märka något.

- Oh is that so? So your idiot to boyfriend isn't a monster? He killed your dad Ev and you say that I'm the badest person? You're pathetic. So so blinded of the fake love he's giving you. Wake the fuck up. You're worth so much more than him. Säger han med en tydlig avsky i tonen på hans röst. Jag är fullt medveten om vad Aiden har gjort, men det är inte mer hemskt än vad det Austin har gjort. De är båda hemska personer. Men det är iochförsig jag med. Jag är ju tillsammans med en av dom? Jag älskar honom av hela mitt hjärta, en person som fått mitt hjärta att gå i tusen bitar flera gånger med. Men inte bryr jag mig, tydligen. Undra vem det är av oss tre som verkligen behöver sättas in på psyket? Jag eller dom?

- I had right, didn't I? Härmar han mig och flinar ett äckligt litet leende mot mig och smeker min kind. Jag bara står och förösker att inte säga något dumt som möjligtvis skulle kunna få mig dödad. Jag är bara så trött på hans bullshit. Jag drar handen än en gång mot pistolen men stannar i rörelsen då Austin verkat uppfattat att jag rört på mig. Han kollar argt på mig och letar med blicken efter vad jag möjligtvis kunnat gjort. Jag måste göra något för att få bort hans uppmärksamhet från vad jag gjorde. Så jag gör det, jag gör det mest äckliga jag någonsin har gjort och kommer att göra. Jag kysser honom, jag kysser Austin. Han blir såklart chockad men lägger ena handen på min midja och den andra på min kind. För att fördjupa den äckliga kyssen. Han pausar och ler mot mig. Inte flinar utan han ler. Jag hade rätt. Han gillar mig bara, det är det han gör. På något kosntigt sätt så gillar han mig. Han gör precis som Aiden gjorde i början när vi träffades. Men detta gör han såklart inte mindre sliskig för det. Det här är bara för att jag ska kunna fortästta med vår plan. Jag måste hitta Aiden och jag måste hitta Cass. Så jag spelar vidare med honom, jag låter honom kyssa mig en gång till och nu med ännu mer passion. Jag försöker trycka bort de små kvälvningarna jag får tack vare att jag kysser honom. Han drar ifrån och lägger pannan mot min.

- What was that about? Säger han med en aning lenare röst. Jag rycker på axlarna. Dags att köra lite mer skådespel.

- Guess I realized you had right. I'm worth much more than Aiden. Säger jag och ler ett så bra fejkat leende jag kan. Austin tar min hand och fuktar sina läppar.

- I'm glad that you could realize that. Better late than never. Säger han och jag drar förikigt handen mot pistolen än en gång. Den här gången mer diskret. Han verkar inte märka något. Han lägger sina armar om mig och kramar mig. Ja ni såg rätt. Austin kramar mig. Det känns konstigt på något sätt. Men jag vet inte varför?

Jag höjer pistolen och Austin stelnar till när han känner den mot sin midja. Jag andas snabbt men Austin rör inte en fena.

- I'm sorry Austin but we're were never meant to be. Säger jag och ska precis trycka av när han slänger säg ifrån mig och skottet avfyras, men träffar hans ben istället. Rörelsen gör att jag tappar pistolen och har nu inget vapen. Men jag tar min chans och springer det fortaaste jag kan ut ur det otäcka rummet och springer åt det håll jag inte kom ifrån tidigare. Jag springer upp för en trappa och ser massor med döda kroppar ligga på marken. Mestadels personer från Austins gäng men några från vårt gäng med. Jag springer fram till ett sotrt rum där mer kroppar ligger dock så står det en stol mitt i rummet med en väligenkänd person på. Mitt hjärta brister när jag ser Cassidy blodig. Jag springer fram till henne och hon kollar trött upp på mig men försöker sedan skrika men tyget i hennes mun dämpar hennes skrik. Precis när jag ska ta bort repen runt henne hör jag hur en pistol laddas.

- I wouldn't do that if I were you.

------------

Hello, hoppas ni gillade kapitlet så ses vi, förhoppningsvis någon gång snart! Puss och kram E<3