Blommor under kudden, båda drömde om varann ~ Dante Lindhe

Kapitel 11

Vi följer efter Carmelo genom området och jag känner att ju längre vi går desto nervösare blir jag.

"Jag är sjukt nervös nu" säger jag tyst till Sofia.

"Varför?" frågar hon.

"Tänk om det blir stelt" svarar jag nervöst.

"Nej, det kommer det inte bli. Tänk på att det var de som ville att vi skulle hänga med" svarar Sofia tröstande.

När vi närmar oss utgången ser vi en grupp med människor. Jag ser direkt vilka det är. Mitt hjärta börjar genast slå snabbare och jag blir ännu mer nervös. Vet inte ens varför. Jag menar, jag har ju träffat dom en gång tidigare.

När vi kommer fram kommer alla fram och kramar oss.

Noel kommer fram och kramar mig först och hans kram är så mysig. Axel är näst på tur och sedan Ludwig. Deras kramar är också mysiga. Dante ger mig sedan en lång kram, mycket längre än de andras. Den är både mysig och varm. Jag som börjat frysa lite i bara klänning uppskattar den extra mycket. Hans famn är så mysig och det känns som att jag skulle kunna stå där hela kvällen. Det känns som att han inte heller vill släppa taget.

"Grattis på 21-årsdagen! Hoppas du har haft en underbar dag och att vi kan göra slutet av dagen magisk för dig!" viskar han innan vi släpper taget. När jag tittar upp på honom ler han med hela ansiktet. Hans leende får mig att bli så sjukt glad och blicken i hans ögon får mig att smälta inombords.

Kan man bli kär i någon man knappt känner?

Efter det kramar Valter, Fabian, Marco, Victor och Nelly mig.

"Så det är du som de andra träffade förra helgen och som Dante har pratat om hela dagen och tänkt på hela veckan?" säger Ludwig när kramkalaset är slut. Blicken Dante ger honom säger åt honom att hålla käften och om blickar kunde döda så skulle Ludwig vara död vid det här laget.

Jag känner hur glad och varm inombords jag blir av Ludwigs ord. Tänk att Dante har pratat om mig.

"Tydligen" säger jag med ett skratt.

"Varför fick inte jag träffa dig då?" frågar Ludwig och låtsas vara sårad.

"Bror, du hade redan dragit till hotellet då" svarar Noel.

"Ska vi dra till efterfesten på Avenyn nu eller?" säger Carmelo otåligt.

"Jaa" svarar vi alla i kör.

"Varför är du så otålig?" svarar Ludwig.

"Men vadå, ska vi bara stå här eller?" svarar Carmelo irriterat.

"Nu går vi innan ni börjar bråka" säger Noel och lägger en varsin arm runt deras axlar.

Så vi börjar gå. Jag och Sofia går lite efter de andra.

"Fryser du?" frågar Dante och kommer bak mot oss.

"Lite" svarar jag.

"Här, ta min jacka" säger han och räcker mig hans jeansjacka, innan han går fram till de andra. Det är som att han förstår att jag behöver få prata lite med Sofia ensam.

"Han verkar intresserad" säger Sofia med ett flin.

"Tror du?" frågar jag osäkert.

"Ja, han lånade ju ut sin jeansjacka till dig" svarar Sofia.

"Men han kanske bara ville vara snäll"

"Han har ju tydligen pratat om dig"

"Ja, jag visste inte vad jag skulle göra när Ludwig sa det. Men han kanske bara skämtade"