Good to be Bad

1

Framför mig kunde jag se den röda bussen som precis stängt dörrarna. Nej, snälla nej! Kör inte iväg! tänkte jag och kände hur min puls ökade ännu mer än innan.

Denna morgon har nog varit en av dom värsta på hela året pågrund av igår kväll. Min pappa tvingade mig att skriva klart min uppsats om kostcirkeln (som ska vara inlämnad på fredag) igår kväll klockan halv åtta. Halv åtta är inte sent överhuvudtaget, men om man ska göra en uppsats och försöka få ett högt betyg på den, så tar det oftast minst tre timmar. Igår tog det fyra och en halv.

Jag gav den till min pappa och lät honom läsa igenom den, men såklart var den inte bra nog. Jag var tvungen att skriva om hälften och helt plötsligt var klockan två på natten.

Jag hade gått och lagt mig på sängen med kläderna på och inte fixat iordning mig. Sedan hade det tagit fem sekunder för mig att somna.

När jag vaknade imorse vaknade jag av att mamma ringde på min mobil som låg bredvid mig i sängen. Jag svarade med min grötiga morgonröst och hon berömde mig för den bra uppsatsen jag gjort.

När vi hade lagt på så såg jag klockan som visade 08:21, min buss gick om nio minuter.

Jag bytte om till ett par jeansshorts, som jag verkligen inte fick använda eftersom pappa sa att jag visade upp för mycket av min kropp. Alla andra använde shorts eller kjol till skolan, så jag gjorde likadant. Sedan drog jag på mig mitt svarta linne med solrosor på och sprang ut ur huset.

Det var kanske femhundra meter till busshållplatsen, och nu är jag snart där. Jag är ungefär tjugo meter ifrån bussen och om jag missar den så kommer min pappa strypa mig och antagligen börja väcka mig när han åker till jobbet, halv sex.

Aldrig, jag ska med den där bussen även om jag måste springa till nästa hållplats.

Mina föräldrar var stränga, men jag är helt okej med det. Dom vill mig bara väl har dom intalat mig ett ex antal gånger. Fast ibland kan jag bli väldigt trött på dom. Jag menar, det är måndag och jag måste göra en uppsatts tills på fredag en söndagkväll? Nästan alla väntar tills sista dagen, det sa min bästis Julie.

Hon är inte som jag, snarare tvärtom. Hon skulle bli superglad om hon fick ett D i något ämne eller på något prov medan jag tycker att det är värsta mardrömmen. Hon blir nästan kär i varenda snygg kille på skolan, sedan strular hon med dom och dom gör slut. Det är som ett hjul som snurrar runt.

Men hon är den snällaste personen jag vet, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Jag hörde hur bussen sattes på och jag började springa snabbare och vifta med händerna. Det var bara några få meter kvar.

Jag snubblade över mina egna fötter men höll mig uppe, fast nu hade jag förlorat en sekund.

Äntligen kom jag fram till den stängda dörren och knackade tre gånger på den. Busschauffören blängde på mig och tryckte på en knapp så dörren öppnades.

"Du är sen," muttrade han.

"Jag vet," svarade jag och flåsade. Jag höjde min blick in i bussen och såg att det var helt fullt. Det fanns inte ett ända säte ledigt.

Jag gick in i bussen medan busschauffören startade och började köra iväg. Jag letade emellan varje säte, men hittade inte en ända ledig plats.

Jag gick längre in i bussen ända tills jag såg en kille jag aldrig sett här förut. Han hade brunt hår och kristallblå ögon som stirrade ner i sin mobil. Han hade på sig en grå kortärmad tröja och ett par kortbyxor i jeans.