Södermalmspojkarna

37

Februari 1999

"Lukas skriker", säger hon och lösgör sig ur hans grepp. "Jag tar honom."

"Låt honom skrika." Han tar tag i henne, hårdare nu. Och han är mycket starkare. Det känns som om hon ska gå sönder i hans armar.

"Släpp mig."

"Varför skulle jag göra det?"

"Jag måste se efter Lukas."

"Det förtjänar han inte."

"Ursäkta?"

"Det är dags för dig att göra om och göra rätt."

"Sluta!" Hon försöker vrida sig loss, men han är orubblig.

"Lukas var ett misstag", viskar han i hennes öra och hon känner en droppe saliv på sin örsnibb. "Visa mig att du kan bättre. Seså, älskling."

Han tystar henne genom att knyta hennes sjal om huvudet så att den täcker munnen, och binder sedan med sitt bälte fast hennes händer vid sänggaveln. Och hon ligger där, helt hjälplös, och medan han tar av henne kläderna och tränger sig in i henne, skriker Lukas, och hans skrik blir bara mer och mer hjärtskärande för varje gång, och hon kan inte göra någonting åt det.