Du fanns alltid där för mig även fast jag ibland inte orkade med dig men du orkade alltid med mig, du var världens finaste, hade alltid ett leende på läpparna fastän du va i tusen bitar inuti, du ställde alltid upp, du fanns vid min sida om jag var glad eller ledsen, du hjälpte mig med allt från läxor till mina känslor. Du ville att vi skulle må så bra som möjligt. Du älskade oss de vet jag, även fast de inte känns som de just nu så vet jag de. Du svek oss när vi behövde dig som mest, men du orkade bara inte mer. Och jag har skylld på mig själv så många gånger men jag vet nu att jag hade inte kunnat göra något för jag visste inte. Jag visste inte vad som skulle hända
YOU ARE READING
Tankesamling
PoetryHär publicerar jag små tankar jag skriver i panik när jag har ångest. Oftast handlar de om min mamma och varför hon tog livet av sig
