Rör mig inte mer! N.F Hov1

Kapitel 19 - hos Noel

Hela vägen hem till Noel satt vi tysta. Det var en jobbig tystnad. Jag vet ju innerst inne att jag har gjort så fel, och han är besviken. det hade inte spelat någon roll om han var arg, det går över efter ett tag. Men när någon är besviken är det som att en kniv huggs raks in i hjärtat och vrids om. Det gör så galet ont. Det sista man vill är att en familjemedlem, partner eller vän ska vara besviken på en. Min största mardröm är att detta är slutet för oss. Jag ville ju bara stoppa allt. Klumpen i magen blir knappast mindre av allt mitt tänkande. Just nu är jag inställt på att det är slut. 

Bilen stannar och som vanligt har jag varit allt för uppe i mina egna tankar för att märka vart vi var. Noel går ur bilen och jag gör desamma. Inte ett enda ord sägs på vägen till lägenheten. Exakt som i bilen. Jag vet typ vad som väntar när vi kommer in i lägenheten. världens diskussion kommer bryta ut. Nervöst fölet jag efter Noel in i lägenheten.

"Sätt dig i soffan"

Är det första Noel säger sen vi satte oss i bilen. Lydigt sätter jag mig i soffan och väntar på att Noel ska komma. Han sätter sig bredvid mig och börjar okontrollerat gråta, tårarna rinner och rinner. Jag vet verkligen inte hur jag ska reagera. Ska jag krama honom, försöka prata eller hur gör man. Jag är helt Lost. I vanliga fall hade jag kramat honom, men nu vet jag att allt är mitt fel, därför vet jag verkligen inte. 

"Varför?"

Får Noel snyftande fram och jag förstår ju vad han menar. Han undrar varför jag var så efterbliven och dödade en människa. Hur ska jag kunna svara jag vet ju knappt hur jag tänkte. 

"Jag ville bara bli en del av ert gäng"

Svarar jag kort, helt tom på känslor. 

"Du förstår att detta var riktigt dumt va?"

Noel har lugnat ned sig lite och kan föra en normal diskussion. 

"Jag vet men fattade inte att kraven var så hårda"

Noel kollar bekymrat på mig.

"Innerst inne tyckte jag att det var lite okej att du blev en del av allt, men jag trodde inte att det skulle slå så fel i Luddes huvud. Jag visste att det skulle bli svårt för dig att komma med. Men att han skulle ställa sånna krav, jag hade ingen aning om att han kunde bli så dum."

Jag känner hur besviken han är och jag känner en skam, en skam jag aldrig känns förr. Det känns som när man tar något från ens föräldrar men ljuger och säger att det är ens syskon. Men detta känns 1000 gånger värre.

"Man varför grät du nu när vi kom hem?"

Det var lite av en självklar fråga som skulle komma från mitt håll. Jag är så galet nyfiken av mig och jag förstår inte riktigt varför han grät. Han ger mig en förvånad blick.

"Är inte det ganska självklart?"

Jag skakar på huvudet.

"Asså jag är typ besviken"

Aj där hugg det till i hjärtat rejält.

"Och jag vill inte att du ska va med i den delen av gänget där vi springer runt och mördar folk. Du får gärna va med men lite i ytterkanten typ, att mörda folk ska inte bli din grej."

Hans svar är så fint han bryr sig verkligen om mig.

"Är så glad att du bryr dig och lovar att efter denna gången ska jag aldrig mer mörda någon. detta var en engångsgrej"

Noel drar in mig i en kram och lämnar en puss på min hjässa.