Han

0.1

Jag kolla på kartan en stund med stora ögon när jag väll har samlat mig och tänkt på att det bara var ett misstag och inget har hänt så ställer jag mig upp och öppnar min garderob. Jag tar ut min blå ryggsäck och går ner till köket där gör jag en liten matsäck och lägger sedan in det i min ryggsäck.
Jag fyller på min vattenflaska med vatten.
Och sedan när jag har packat går jag in till mitt rum och letar i min byrå efter min kompass som jag använde i fyran. Då jag ville bli en äventyrare.
När jag har hittat den och städat lite i byrån så ställer jag mig upp och plockar upp kartan från min säng och tar med mig den och kompassen.
Jag tar mig på min kappa och gråa mössa.
Sedan säger jag till morfar att jag går ut en stund.
När jag har stäng ytterdörren efter mig möts jag av frisk luft.
Jag tar upp kompassen och kartan. Jag väljer stigen och när jag äntligen kollar upp frön kartan möts jag av en syn jag aldrig trodde mötas av. En skog som som inte såg ut som utan som en skog som bara fanns i sagornas värld.
Jag kollade ner i kartan och såg att det var lite kvar.
Jag gick upp för en liten backe och när jag gick ner för backen såg jag en stor äng med blommor. Jag gick igenom ängen och drog handen längst alla blommor.
När ängen är slut ser jag en liten sjö det måste vara den sjön som visades på kartan.
Så vackert.
Jag satta mig vid trädet och lutade mig mot den.
"Det är så vackert" viskar jag.
"Mhm jag håller med" säger en röst.
Jag hoppar till och kollar mig runt om.
Jag reser mig upp och bakom trädet och där ser jag en kille med blond hår nästan guld hår. Han kollar på mig med sina vackra kristallblå ögon och sin vita bländande leende. Han har på sig någon slags kostym.
"Vem är du?" säger jag med en kall röst.
"Bara en människa."svarar han.
Länge kollar jag på honom och när mina ögon möter hans så är det som att jag inte kan slita blicken ifrån han. Man drunknar i han blåa vackra ögon.
Det känns som om det är någonting inuti mig. Och jag kan inte låta bli att le.
"Och vem är du?"frågar han.
"Bara en människa"svarar jag.
"Så vad gör en sån vacker ung dam som du här?"frågar han.
Jag rycker på axlarna och putar med underläppen..
"Man kan säga att jag följde en karta och då så hamnade jag här"säger och ler.
Han nickade.
"Och vad gör en sån charmig ung man som du här?"frågade jag.
Han började flina.
"Man kan säga att bara ville ha lite ensamtid."säger han.
Jag nickar.
Jag sätter mig bredvid han,först kollar vi bara fram och ja är tysta men sen så händer det nåt och plötsligt pratar vi med varandra  o, allt mellan himmel och jord.
När jag satt det med han och pratade med han så kändes som jag kände han även om jag inte visste nåt om honom.
Det kändes så rätt en gnista inom mig tändes och den blev bara starkare och starkare ju mer minuterna gick.
Men plötsligt så reste sig han upp.
Och började gå mot en helt annan väg en vart jag kom ifrån.
"Vart ska du?"frågade jag han.
"Hem"svarade han enkelt.
"Okej men hoppas vi ses igen"sa jag.
Han vände sig om och log.
"Celine det kommer inte finnas någon dag vi inte är ifrån varandra från och nu"sa han och sprang bort till sitt hem och bort ifrån mig.
Länge stod jag där och bara kollade efter honom men sen så mindes jag vad han sa att det inte skulle finnas dag utan att vi skulle kunna vara ifrån varandra och hur visste han mitt namn?
Det var de jag tänkt på hela natten när jag låg där i min säng och lyssnade på när klockan tickade uppe på väggen. Vem var han? Och hur vet han vem jag är?