min skata

skatan, mitt enda sällskap

när de första solstrålarna vaknar till liv,

tvingar bort mig från landet av frid och drömmar

påminns jag om verkligheten

den dystra, hårda verkligheten

jag känner dess tunga närvaro

skatan,

som varje morgon är tillbaka

betraktar utan att blinka

varje sekund är en flykt från skatan

från dess grymma ord som fyller mitt huvud

de är inte sanna, dem orden

de är inte sanna

är de sanna?

klockan står stilla

men rör sig samtidigt alldeles för snabbt

skatan väntar tålmodigt

väntar på att jag ska snubbla

för att sedan flyga över mig och hacka ut mina ögon,

dra ett tjockt täcke av sorg över mig

tillåter mig inte att se något annat än mörker

ett oändligt mörker

jag vill skrika

vad som helst förutom det här

fast borde jag klaga

när jag vet att jag alltid kan räkna med att ha skatan vid min sida?