i det tysta
"Det finns ingen återvändo nu" Talade jag om för mig själv om och om igen. "Ett steg till och allt är över" Men ändå står jag här och tvekar? Ett steg och smärta är ett minne blott, som sakta bleknar bort, tillsammans med det som en gång var, som också kom att vara jag."
Första steget.
Jag önskar jag visste hur jag skulle kunna få kontakt med dig, Men du vet inte ens om min existens, Du märker mig inte. Jag är lika osynlig för dig som alla andra. Mitt mod räcker inte till för att göra mig tillkännagiven i din närvaro. Du har bosatt dig i mina tankar dag som natt. Men det är inte bara ditt ljus som nalkas, utan ett stort mörker inom mig som växer för varje dag. Bit för bit försvinner jag sakta men säkert iväg.Andra steget.
Vi satt där i mörkret en sen novemberkväll och tittade på stjärnorna. Det var som om tiden stod still medans jag tittade in hans kristall blåa ögon. Det fanns bara han och jag nu. För bara en bråkdels sekund kändes det som om allting skulle bli okej. Men vad jag inte visste var hur fel jag hade... Det hade format sig en stor klump i magen,ett stort obehag. Det är något som inte stämmer, steg börjar närma sig bakom oss i den mörka skogen.Tissel, tassel och låga skratt hördes på avstånd. Men kom att bli tydligare och tydligare, de kom närmre och närmre. Jag har blivit lurad.Tredje steget.
Jag borde ha förstått, ingenting har någonsin bådat gott. Att jag ens övervägde tanken på att du kanske,kanske,älskade mig. Mörkret. "de " mörkret letar sig fram in i de ljuset du skapade hos mig, som kom att bli damm som sedan försvann som vinden...Med vinden försvinner du,tillsammans med mig och min lycka. Ögonen fylls inte längre med tårar. Allt som återstår är den tomma och kalla blicken som skriker av torkan. Du tog mig lycka, min sorg, min ilska, Mitt allt! Men skulden är ändå inte din. Det verkliga misstaget gjordes av mig, det var att lita på digFjärde steget.
Ännu ett steg, ännu ett misstag. Allt jag rör, vissnar eller förstörs. Jag börjar ifrågasätta min existens. "Vad är meningen med livet?" Var oftast frågan jag brukar ställa mig själv nästan rytmiskt eller som en väckarklocka under en hel dag som konstant ringer Jag kräver ett svar. Ett riktigt svar. Allt är mörkt nu, det är som jag hamnat i en film som består av svart och vit. Fast det är ingen film, Utan sanningen som gömmer sig bakom en fasad. Fasaden vars ägare bärs av dem som håller till i skuggorna, I det tysta.Femte och sista steget.
"Det finns ingen återvändo nu" Talade jag om för mig själv om och om igen. "Ett steg till och allt är över" Men ändå står jag här och tvekar? Ett steg och smärta är ett minne blott, som sakta bleknar bort, tillsammans med det som en gång var, som också kom att vara jag. Trafiken står still, Jag undrar hur långt ner det är till marken...Jag tog ett djupt andetag och slappna av, mina tankar tystnade. Jag tog ett steg framåt, mitt sista steg någonsin. Men nu fanns det inget tak, ingen mark att ta emot mig längre.
YOU ARE READING
I Det tysta
Short StoryEn av mina första noveller som kommer att handla om psykisk ohälsa och obesvarad kärlek. Detta är ämnen som man borde prata om och söka hjälp om. Och om ni skulle känna att ni mår dåligt hör då av er till nära eller kära. Även mig om ni känner att n...