Let the 72th Games begin! (A Swedish Story)

Prolog

Jag sitter på den våta, leriga marken. Det är alldeles tyst och stilla. Claudius ord ekar i huvudet och dunkar högre och högre. Jag känner hur tårarna vill fram genom ögonen, tillslut orkar jag inte mer och låter dem komma. Det ända som finns i mitt huvud nu är att vinna. Inte nästan vinna och dö med värdighet. Åh nej, det finns bara en sak kvar att göra, bara en sak som kan få mig härifrån, att vinna!

Kapitel 1

Jag vaknar av kraftiga steg som hörs springande upp för trappan. Strax efter det hör jag mors oroliga röst som viskar till far.

«Vi måste gå, jag fick precis ett meddelande att han är sämre!» Hördes hennes milda viskning som är på gränsen att brista.

«Är slutet nära?» Hör jag sedan far viska till mor när han hastigt klär på sig och skyndar ner för trappan.

«Nå tänker du svara eller?» Hör jag far väsa med gråt i halsen. Min far med gråt i halsen, den starkaste man jag känner, jag trodde inte att det var möjligt.

«Jag fick inte veta mer än…» Han avbryter henne genom att störta ner för trappan och skynda ut ur huset. Jag ligger kvar i sängen och drar åt mig täcket över huvudet och fylls av oro.

Det var min farbror de talade om, borgmästaren för Distrikt 8. Det är hans förtjänt att vi bor så här fint. De flesta i Distrikt åtta har nätt och jämnt mat på bordet med lite extra möda. Han är svårt sjuk i cancer och kommer troligtvis inte att överleva så länge till så länge han inte kommer till huvudstaden.

Just nu är min far biträdande borgmästare. Det gnager i mig att han inte får hjälp från huvudstaden. De kan bota vem som helst, men tydligen är inte vi i distrikt 8 lika viktiga som de i distrikt 1, 2 och 4. Men varför klaga? Att klaga förändrar ju ingenting.

Jag sätter mig sakta upp i sängen, tittar ut genom fönstret och ser på två barn som har gjort sig extra fina idag. Det är ju slåtterdagen idag. Ännu två ungar som ska skickas till huvudstaden för att stylas och sedan kastas in på en arena för att döda varandra. Sådant som de i huvudstaden kallar underhållning.  

Jag löper ingen risk att bli vald försäkrar mor, jag är borgmästarens brorsdotter och slipper tesseras.

Så nu vid 14 års ålder har jag endast 2 lotter och oddsen att jag blir dragen är så gynnsam den kan bli för en 14 åring.  Ändå kan jag inte rå för att jag känner mig orolig att det är mitt namn hon drar. Att det är jag som ska in på en jätte arena för att döda ungar från de olika distrikten.

Ungar som är större, äldre, mer vältränade och kan konsten att döda.

Sådana som de från distrikt 1,2 och 4. Der anser att det är en ära att vinna spelen och tärnar hela livet för att sedan som ung vuxen kasta sig som frivillig!

Jag har alltid fruktat dem och spelen, men främst att jag ska bli dragen!

Mor säger att de aldrig kommer hända, så jag försöker så gott jag kan, ta hennes ord förgivet.

Jag sätter mig upp i sängen och drar än en gång till mig täcket för att värma mig. Denna gång över huvudet.

På piano stolen tvärs över det lilla rummet ligger mina slåtterkläder som jag ska bära idag under ceremonin.

Kläderna består av en blå klädning av siden och böljande kjol, ett par svarta skor med en svart rosset längst fram på tåspetsen.