Bussens mörka bullrande väcker mig återigen ur mitt drömliknande tillstånd. ''Dinkelvägen nästa'', den familjära rösten ringer i mitt relativt nyvakna huvud. Fyra stationer kvar tänker jag. Bussen saktar ner för att plocka upp de passagerare som fortfarande tar bussen dessa kalla november morgnar. Kvinnan med barnvagnen går på och bussen börjar återigen rulla framåt. Inte långt kvar nu. Tanken får plats och den tränger sig fram i mitt stökiga pojkhuvud. Jag börjar rätta till mina kläder. Den svarta t-shirten jag har under min tjocka rock ligger tätt intill mig och klänger sig fast på min hud.
Jag märker hur jag kan höra min puls stiga och min andning dunkar helt plötsligt inuti mitt huvud. Tanken virvlar förbi. Den vantrivs i mitt huvud. Det svider när jag tänker på oss vid just denna förödande busshållplats som bussen närmar sig. Det känns som att jag ska svida till döds. Fjärilarna i magen flyger där inne någonstans, men nu är deras vingar noggrant sammansatta för destruktion. Längst de sköra vingkanterna sitter det tusentals taggar vassa som nålar, kanske lite taggtråd också. Det kittlas inte i magen när fjärilarna flyger, det svider. Det svider för att jag ser framför mig hur vi går hand i hand, som en scen i en film. En välbekant film.
Filmen om dig spelas upp i mitt huvud vid synen av den närmande busshållplatsen. Hur du står där, på busshållplatsen. Regnet piskar över min kropp och gör mitt hår stripigt och nu ser det ut som att jag är nyduschad. Det doftar regnig sensommar, som våt asfalt. Du tittar på mig, leendet spricker upp över ditt vackra och sköra ansikte. Jag kan se fräknarna ända härifrån. Jag finner mig själv avundsjuk på regnet som får vara så nära dig, så jag springer fortare. Min station har ännu inte fått en ny glas busskur, så bilden av dig bredvid den rödmålade trälådan till busshållplats i kontrast till ditt färgglada paraply kommer närmare och närmare. Jag omfamnar dig och lyfter upp dig från marken. Snurrar runt för att åter sätta ned dig. Mitt bröst är tryckt emot ditt och jag blöter ner dig där du står under ditt blåa paraply. Jag ger dig en kyss, elektricitet i hela mig. Hoppas att du också känner den. Just denna tanke finns i mitt huvud om kvällen, när jag vaknar och brer mackor åt mig och min lillebror, mest när jag ligger i min säng med sköljmedels parfymerade lakan och lyssnar på musik. Alla låtar handlar om dig. Alla låtar pinar mig till döds långsamt.
''Skyttevägen nästa'' Shit. Bussen saktar ner återigen. En rysning färdas igenom min kropp, jag vet inte om det är bussdörrens öppnande snett framför mig som släpper in isande luft, eller du som ger mig rysningen. Jag skymtar något rött oranget där borta i idyllens land som kallas Lindestigens busshållplats. En man med orange mössa kliver på. Fan. Varför skulle du ens komma på bussen idag? Du har säkert fått skjuts av din pappa. Tanken på hur du kunde fått gåvan i form av lysande ivriga lockar, när dina föräldrar har slätt hår i en mörk kulör flyger förbi mitt medvetande. Du kanske gick till skolan idag? Nej, första dagen i trean och du går, lär ju hända. Du har inte promenerat till skolan en enda av dessa ettusen nittiofem dagar vi gått i skolan med varandra.
Där är du. Fjärilarna gör en vacker och smärtsam dans inuti mig. Du är ju så nära nu. En av alla tankar, en av dessa filmer jag skapat i mitt huvud slår mig hårt, ljudet av grus under våra fötter finns någonstans i mitt medvetande men jag kan bara tänka på dig. Dina ögon, dem i vars hela universum ryms lyser klart I sommarsolen. Känslan av att vilja komma närmare dig trycker min hand närmare din. Fåglar hör jag väl också? Ja, mycket riktigt. Fåglarnas ljuva sång hörs i bakgrunden som ett soundtrack till min vackra film. Fint. Ditt hår kittlar min arm ibland, din beröring, om än bara med ett hårstrå gör mig till något som jag inte kan beskriva, lyckan som finns inom mig i denna tanke går inte att förklara med ord. Vi ska vara, vi ska existera tillsammans. Jag blir påmind om just det, att jag vill att du ska existera med mig, så jag lyfter blicken mot busskorridoren. Nu ser det ut som att allting går i slowmotion. Ditt hår går i underbara svall över din vinterklädda kropp i takt med dina närmande steg. Jag tror att du har klackskor på dig, eller så är ljudet av dina steg kanske bara större i mitt övertänkande huvud. Jag lägger också märke till bussens förvånande brist på platser trots novemberkylan. Du saktar ner. Vad gör du? Jag vill fästa min blick ut genom fönstret på de blaskiga gatorna, men min blick strävar emot dig motvilligt. Jag hinner inte tänka mer förrän den detonerande dunsen av din landning bredvid mig redan skett. Jag tror att jag ska implodera, ser du att jag blir nervös? Ser du mitt hjärta och hur det hoppar ut ur min bröstkorg? Har en av dessa tusentals mördarfjärilar rymt från magen och svävar inom ditt synfält?
Det som gör ont är inte att du sitter bredvid mig utan att prata med mig, det gör ont att jag ser dig titta ut på den välbekanta bakgrunden som spelas upp utanför bussfönstret. Trötta bänkar vid lekparkerna, du tittar på urdruckna kaffekoppar och cigarettfimpar på marken under träd som gör sig redo för vinterns tunga snötäcken, inte på mig. Jag måste samla mod nu. Nu eller inte alls. Hjärtat slår så hårt i min hals att jag tror att jag kommer kräkas. Jag borde inte prata med dig, vi hör inte ihop. Nu gör jag det.
''Hej, jag heter Linus'' Jag ler.
Damen mitt emot mig tittar på mig förvånat och jag möter hennes blick i väntan på din respons. Damen säger något. Jag ber henne repetera det hon sagt då nervositeten tagit över mina sinnen nästan fullkomligt.
''Vem pratar du med hjärtat?'' Hon talar med viss tvivlan i rösten.
Hon ler emot mig vänligt, som om hon sympatiserar med mig, det kanske bara är så damer gör för att vara snälla. Nej, jag förstår nu. Jag kommer på mig själv stirrandes på hennes skrynkliga ålderdomliga ansikte. Jag spricker nästan upp här och nu. Går sönder, imploderar. Jag för min blick nedåt och den landar på min knutna svettiga näve som vilat i mitt knä under bussresan. Utöver nagelmärkena i min tidigare hårt ihoppressade handflata ligger också det sköra lilla vita röda pillret. Att jag glömt det igen är förunderligt. I samma stund som tabletten färdas igenom min hals och löses upp i mina starka magsyror så löses också bilden av dig upp. Sätet bredvid mig där du tidigare existerat är nu tomt. För du finns inte på riktigt, du finns ju bara i min egen verklighet. ''Hejdå'' viskar jag och min röst bryter. Bussens mullrande börjar återigen ringa i mina öron. ''Lindebron nästa''.
