Inte det jag trodde...|Bok1|

Kapitel 14

TEAS P.O.V

Utan att tänka så öppnade jag dörren intill mig gick in snabbt och låste. Jag pustade ut och vände mig långsamt om. Där satt en kille i ett hörn på huk och vaggade. Jag tänkte på en skräckfilm och kände hur håret på armarna började resa sig. Jag kunde inte tänka av all rädsla samt att det kändes som om någon hällde kallt vatten över mig.

Killen tittade sakta upp och mina ögon

mötte hans blåa tindrande ögon, blont hår, men det var något med hans vänstra öga. Den var typ lite ljusare än den andra. Jag kan bara säga att han var riktigt snygg.

- Hur kom du in? frågade han försiktigt.

- Kan inte säga.. mumlade jag.

- Vad? sa han och ställde sig upp.

- Jag kan inte säga! Sa jag lite högre.

Vi var tysta en stund. Det kändes som en dödlig gas spred sig i rummet. Jag ville avbryta tystnaden, men hade inget att säga. Plötligt sa killen nåt som jag inte kunde höra av all tänkande.

- Hallå?

- Oh A..vad sa du? sa jag och väcktes från mina tankar.

- Vad heter du?

- Tea, du då?

- Samir, snyggt namn!

- Tack, du med...är du arab eller nåt? frågade jag.

- Nej, min mamma kommer från Sverige och min pappa är från Tunisien. Vart kommer du ifrån?

- Min mamma kommer från Sverige och pappa från Turkiet..

Ännu en tystnad spred sig i rummet.

- Jag behöver din hjälp, Samir sa jag plöstsligt.

- Vadå för hjälp? frågade han och tog ett steg fram.

- Jag behöver hjälp ut....och jag har nyckeln....

VANESSAS P.O.V

Det gjorde ont i nedre delen. Ska jag uttrycka mig mer så gör det jätte ont och det kändes som om jag skulle sprängas i bitar. Jag höll mig om magen där jag satt tryckt mot väggen bredvid Sapphire.

- Tror du vi klarar oss ut det här, Vanessa? frågade Sapphire med tårar som föll ner från kinden.

- Klart vi gör det. Mamma och pappa kanske letar efter oss just nu....jag tror inte att dom kommer ge upp.

Plötsligt började Sapphire gråta häftigt.

- Sapphire, sluta gråta.

- Vanessa...d...du förstår inte, men det var mitt fel att vi har fastnat här i 5 månader nu. BARA MITT FEL! Och vet du vad? Jag fick oss kidnappade på en riktigt speciell dag. Vilken dag? MIN FÖDELSEDAG! sa hon och skrek ut det sista ordet medan hon pekade på sig själv.

* 4 minuter senare *

Sapphire låg med huvudet på mina ben och sovde. Jag höll också nästan på och somna ifall det inte var för att min mage kändes som om den vände sig upp och ner. Ena sekunden gjorde det jätte ont att jag grät och andra sekunden så var jag helt bra. Vad är det med mig?

Det har gått 4 månader sen jag blev våldtagen...

Tänk om jag är gravid?

Nej.. tänk inte såna tankar, Vanessa! Ärru dum eller? Asså jag. Vanessa Lindström kan verkligen inte vara gravid vid 17 års åldern. Det kan jag verkligen inte! Jag kände hur en röst ekade i mitt huvud.