Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

martinus, sluta vara dryg

Vanessa
Kniven snuddade vid min hud lätt, med ett djupt andetag så tryckte jag ner kniven i huden.

En sista tår lämnade mitt öga en hög suck lämnade sedan min mun.

Med tunga steg lämnade jag mitt rum och gick vidare till köket.

"Mamma, vart är du?" min 10 åriga lillebror satt i köket och väntade på att mamma ska komma upp från sängen.

"Nu ligger jag här i sängen och försöker sova du får fixa i ordning dig själv," mammas hårda röst skar i mina öron.

"Kom Anton, jag hjälper dig," jag ler åt honom och han ler tillbaka.

"Vad vill du ha på dig idag då?" han öppnar garderoben och kollar fundersamt.

"Den och de byxorna," han slänger tröjan och byxorna på mig.

"Så sätt på dig då, jag tar tid på hur fort du kan sätta på dig de," skrattar jag.

"Okej kör!" han slänger på sig tröjan och byxorna ett lätt skratt lämnar min mun.

"Bra, 30 sekunder," han ler stolt åt mig och går sedan ut ur hans rum.

"Vad vill du ha till frukost då?"

"Macka,"

"Här," jag ger han mackan med ett glas juice.

"Tack, men jag tror inte att jag får dricka juice," han kollar besviket på glaset och jag nickar.

"Jo, för mig får du det. Skynda dig bara så att mamma inte hinner se att du druckit juice," han tar en stor klunk av juicen och ler belåtet.

"Ska vi dra Anton? Du börjar om 15 min," han hoppar upp ur soffan och 5 minuter senare är vi påväg till hans skola.

"Hejdå ha det så bra i skolan," jag kramar om honom och lämnar honom sen med hans två kompisar.

En suck lämnar min mun, påväg till min skola.

Ett lätt ryck så är jag inne i skolan.

"Hej Vanessa," jag kollar förvånat upp och ser Marcus stå framför mig och le.

"Hej Marcus," svarar jag och öppnar mitt skåp.

"Vilken lektion har du?" hans läppar har ett placerat leende som är motsatsen till mitt.

"Engelska," suckar jag, han ler snett åt mig.

"Jaha, men då ses vi efter lunchen har matte och svenska," han lämnar mig sedan ensam.

Sedan kommer Martinus fram till mig med sin kompis jag tror heter något med Jack.

"Tjena," han kollar på mig med ett flin jag suckar och kollar på honom.

"Vad är det för något nu?"

"Nej, inget vill bara att du ska känna dig hemma här," han skrattar och kollar sedan in i mina bruna ögon.

"Ja okej tack hejdå," jag suckar och lämnar de två killarna sedan.

"God morning class you can have your seat," hans mörka röst skär sig i mina öron.

"God morning," vi sätter oss ner och han börjar genast babbla om något intressant.

Fem minuter kvar av lektionen så börjar han prata om något prov så jag lyssnar lite extra.

"Så vi ska ha prov på fredag, det handlar om allt vi pratat om idag, vi ses på fredag klassen," han ler mot oss och sedan får vi sluta.

"Hej," Marcus bekanta röst hörs bakom min rygg jag vänder mig om och han ler.

"Hej," jag vänder mig om till skåpet ännu en gång och suckar.

"Marcus måste du verkligen prata med mig hela tiden," en suck lämnar min mun.

"Ne-nej om du verkligen inte vill så ska jag låta dig vara," han är besviken, det hör man rätt i genom.

Han försvinner sedan iväg, utan något hejdå. Fan.

"Tjo gick det bra med Marcus eller?" ett flin sätts på killens läppar.

"Men lägg av låt mig bara vara du är fett dryg," jag lämnar Martinus och fortsätter sedan till den andra lektionen.

"Asså tänkte du bara gå när jag pratar med dig eller?" hans irriterande röst skär i mina öron.

"Men asså vad vill du ens mig Martinus, det ända du vill är att prata om Marcus eller så vill du bara vara irriterande,"

Han lämnar mig sedan utan något riktigt svar. En suck lämnar min mun ännu en gång.

Skoldagen är äntligen över, äntligen några timmar utan Martinus.

"Hejdå Vanessa," den rösten är inte direkt obekant. Jag vänder mig om trött och möter Martinus blick.

"Ses imorgon Martinus," jag suckar och lämnar honom sedan i korridoren.