»f.s« I Miss You

Kapitel 7

Kapitel 7

**Alicias Perspektiv**

Felix blick är genomträngande. I hans ögon ser man varenda liten fråga som finns däruppe, någonstans i hans huvud. Varenda liten fråga angående mig. Han undrar säkert varför jag sitter här i hans kök och slösar på maten hans mamma har gjort. För sanningen är den att jag inte kommer äta det här. Jag kan inte äta längre. Mat är inte gott och det är bara onödigt att stoppa i sig en massa. Adam äter med god aptit och var och varannan minut kommer en liten kommentar till Cecilia om hur gott det var. Jag har inte rört min mat och planerar heller inte att göra det.

"Så ni två har inte träffats på ett år? Varför har ni inte det?" Jag vänder blicken ifrån Felix ögon och ser på killen bredvid honom. Jag har inte en minsta lilla aning om vem han är, vad han heter eller varför han är så nyfiken.

"Eh... Jag ve-..." Börjar Adam men på något konstigt sätt flyger orden ur min mun. De kommer ut lågt precis som vanligt men jag pratar i alla fall.

"Jag stängde av omvärlden i ett år. Jag mådde inte bra." Säger jag och killen kollar mot mig. Nickar lite och slår sedan ner blicken, skäms.

"Tack för maten, det var jättegott." Säger Adam och lägger ner sina bestick på tallriken. Jag kollar upp på Cecilia som ser smått orolig ut. Jag vet att mamma har berättat om händelsen för henne och jag är okej med det så länge hon inte berättar för Felix. Jag litar inte alls på Felix och är ganska säker på att om han får veta så vet snart alla. Han snackade så mycket skit om mig i skolan när vi inte längre var kompisar. Jag vill inte ens tänka på hur mycket han har hittat på om varför jag var borta.

"Ja, mamma. Tack för maten." Mumlar Felix innan han reser sig upp. Han lämnar tallriken på bordet när han går ut ur köket. Jag hör låga och snabba steg i trappan till övervåningen. Jag förstår inte varför han plötsligt blev så där.

"Tack för maten Cecilia, lika gott som alltid. Jag kanske ska ta och gå och kolla vad som hände med Felix." Säger Felix kompis och lägger ner besticken på tallriken han också.

"Jo, varsågod till er alla. Se till att få ner Felix hit till köket igen, Omar. Jag behöver prata lite med honom." Säger Cecilia. Killen, Omar nickar innan han reser sig och lyfter tallriken från bordet. "Låt den stå." Säger Cecilia och Omar nickar innan han lägger ner tallriken igen. Han går mot hallen och snart hör jag likadana steg i trappan som när Felix gick.

"Alicia, äter du lite?" Frågar mamma. Jag skakar lätt på huvudet och hon suckar. "Du måste äta lite innan du tynar bort. Du börjar likna lite mycket skin och ben."

"Jag-..." Börjar jag men blir avbruten då Adam öppnar munnen.

"Du vet hur viktigt det är att äta." Säger han och lyfter upp min gaffel. "Mat ger dig styrka och om du inte äter så kommer du bli mer och mer liten och sårbar." Han spetsar en bit potatis innan han för gaffeln till min mun. Tveksamt öppnar jag munnen och biter igen så potatisen kommer in i min mun. Jag tuggar på den innan jag sväljer och Adam trycker in en köttbit i min mun.

"Det var mig en duktig kille." Säger Cecilia och jag ler smått mot henne, något jag inte så ofta gör. Ler alltså. Jag tar gaffeln från Adam och äter bit efter bit tills jag känner att jag är mätt. Kvar lämnar jag en centimeterbit av den ena potatisen samt ett par köttbitar från köttgrytan.

"Kolla hon kan." Säger Adam och pussar mig på kinden. Jag kollar på honom och han ler mot mig, kysser mig inte som jag hemskt gärna vill att han ska. Han kan inte nu när mamma ser på och det förstår jag. Hon skulle nog tycka att det är konstigt att jag kysser mitt ex som jag dessutom säger är min kompis.

Cecilia som plockat undan allt utom min tallrik tar tag i den och ställer den på diskbänken innan hon torkar av bordet med en disktrasa. Hon ser lättat mot hallen och jag kollar dit och ser en sammanbiten Felix komma in tätt följd av Omar som ser smått förvirrad ut.

"Vad bra, jag och Marie behöver prata med Felix och Alicia så om ni..." Hon ser frågande mellan Omar och Adam som reser sig efter hennes blick.

"Självklart. Tack igen." Säger Adam och går med Omar ut ur köket. Felix sätter sig ner mittemot mig igen och Cecilia mittemot mamma.

"Vi ska resa bort." Säger mamma och jag kollar mot henne. Hur exakt menar hon då? "Jag och Cecilia."

"Vi åker tio dagar till Grekland. Det är med jobbet, vi ska hjälpa till på ett sjukhus därute i vildmarken." Förklarar Cecilia. "Nu kanske ni tänker att det kan bli skönt med lite föräldrarfritt, eller Felix i alla fall. Jag vet hur du funkar. Men det blir inte riktigt så."

"Hur blir det då?" Suckar Felix och jag sneglar på honom.

"Alicia, vi kommer behöva berätta, älskling." Säger mamma och ser menande på mig. Jag skakar snabbt på huvudet, upprepade gånger. "Felix och du ska bo ihop, han måste få veta så han inte säger eller gör något olämpligt och så han kan hjälpa dig." Jag fortsätter skaka på huvudet och sätter mig spikrakt på stolen.

"Jag kan bo hos Adam." Säger jag tyst. Hur mycket jag än vill höja rösten så går det inte. Jag kan inte.

"Nej, du kan inte bo hos Adam. Jag kan inte lägga över ansvaret för dig på hans föräldrar, så ni får bo här." Säger mamma.

"Du kan ha Adam här om han är en trygghet för dig, men vi kommer ändå behöva berätta för Felix." Säger Cecilia och jag skakar på huvudet igen.

"Vad fan är det ni måste berätta för mig?" Frågar Felix upprört och jag sneglar på honom.

"Jag tänker inte berätta." Säger jag tyst och både mamma och Cecilia suckar, åt mig. Tack för ert fina stöd.

"Jag kan berätta för honom när ni har gått hem, bara du är med på att jag kommer berätta och att Felix kommer veta. Han kommer inte berätta det vidare för då kommer det bli allvarliga konsekvenser." Säger Cecilia. Jag sneglar på Felix som ser fullständigt oförstående ut.

"Vad spelar det för roll om det får konsekvenser när han redan har berättat för alla?" Viskar jag och drar handen under ögat när tårarna sakta börjar rinna igen.

"Han kommer inte berätta för någon, eller hur, Felix?" Hans mamma ser lugnt på honom och han rycker på axlarna.

"Det beror väl egentligen på vad det är..." börjar han och sneglar på mig. "Men antagligen inte, det verkar ju ganska allvarligt. Jag menar, hon gråter." Han pekar på mig och jag drar händerna över ögonen igen. "När åker ni?"

"Vi åker på fredag morgon så både Alicia och Marie sover här mellan torsdag och fredag." Säger Cecilia. Felix ser chockat på henne och jag vänder ner blicken i bordet.

"Och jag ska ha ansvar för henne?" Han låter väldigt upprörd och jag sneglar upp för att se Cecilia nicka med ett förvånat ansiktsuttryck. "Tjugofyra timmar om dygnet?"

"Inte i skolan, men när ni är hemma, och så får du ta med dig henne till studion när ni är där." Säger Cecilia och lägger huvudet på sned för att signalera till sin son att hon inte förstår vad problemet är.

"Du är medveten om att vi har sista konserten i Göteborg på fredag, va?" Frågar Felix och jag rynkar på näsan. Vad är det för snack om studio och konserter? Har det att göra med den där Justin Bieber konserten jag såg Felix i samma dag som, ja, som det hände?

"Just det. Jag får väl prata med Daff så får hon följa med er." Säger Cecilia. Följa med dem till Göteborg? Vilka dem och varför ska jag åka till Göteborg?