Dagböckerna

Din dagbok del 1. Det började på planet

15/11-18

Gud, jag känner mej som en tre åring för att skriva en dagbok. Men jag behöver något att vända mej till. Jag tror inte att jag inte jag kan hålla detta inuti mej. Jag ska...lugna ner dej y/n...under de närmaste tre åren sjunga höga noter för BTS. Jag vet inte om jag drömmer men om jag gör det snälla väck mej inte!!
Jag kan höra på sätet bakom mej att dem inte tror att jag kan hantera detta, för dom vet hur flippade när IDOL kom ut hehe. Jag vet att jag kommer bryta ihop när jag får se dom det har jag redan försökt att förbereda mej på men ärlig talat tror jag inte det går...

Det är tre timmar kvar men på resan men jag vill typ inte lämna för detta är första gången jag är i första klass jag menar jag har inte sett något tuggummi någon stans och när jag blev hungrig kom dem ved värsta kunga buffén!! Och jag skal inte tala om inredningen den är baby blå med vita och silver detaljer lite över allt och stolarna är så bekväma att om jag bara blundar i tre sekunder skulle jag somna. Men samtidigt dör jag på insidan för att se Jimin på nära holl. Omg det slog mej precis att jag kommer se dem alla på nära håll i tre år vänta jag mår lite illa. Gud jag måste spy.

Jag kan inte jag är inte redo, kan man bo på ett plan???

Det är en timme kvar och adrenalinet i kroppen är hysteriskt svårt att kontrollera. En timme kvar tills vi landar i syd Korea det f**ing bästa landet i hela världen. Jag kan inte skriva mer för tillfället mina händer skakar så mycket.

Trettio minuter nu...jag kan inte STOPPA PLANET!!!!

Jag mår så illa jag tror jag är mag sjuk eller är det flyg sjuka eller nått. Y/n du är bara nervös helt naturligt när du ska leva med det största pojk bandet i världen i tre f**ing år. Om jag är så här nervös nu har jag inte aning om hur nervös jag kommer bli när jag ser dem. Jag måste samla mej. Men tänk om dom inte gillar mej, tänk om dom är arga på mej för att jag skal sjunga dem högre tonerna som dom inte kan sjunga utan att låta falskt. Detta går inte jag kan inte. Andas. Andas. Andas in och ut, in och ut.
Kaptenen säger att det är dags för landning nu, jag kan skriva på flygplatsen. Hej då.

Just nu är jag väldigt nervös för jag sitter här inne på flygplatsen i en soffa men min manager ville inte låta mej vänta på taxin själv så han gav mej en livvakt. Ja en livvakt. En LIVVAKT!? Ingen känner ens mej jag är bara en skugga av några kändisar ingen vet att jag faktiskt finns. Men aja han pratar ju inte med mej eller nått såndant och han är faktiskt rett stor. Skit han såg att jag kolla på honom ni får nöja en med den beskrivningen ingen sangs i hellvettet att jag kollar på honom igen. Ses i taxin tror jag.

Det konstigaste hände precis: Jag och mister livvakt satt på soffan och väntade på att bli uppropade att en taxi hade anlänt för att hämta oss. När vi blev uppropade av en man i 60 års åldern ropade upp oss. Det gjorde vi direkt efter jag hämtat min väska. När vi kom ut ösregnade det och så såg jag mej omkring efter en taxi, men allt jag såg var den fula fasaden av den stora flyg platsen och en svart skinande limousin. Mannen sa åt mej att hoppa in medans han öppnade dörren för mej, jag var väldigt för virrad och kollade bakom mej ifall han menade någon annan men det stod ingen där. Det öste på ennu mer regn så jag hoppade in på den högra sidan och tackade mannen för att öppnat dörren åt mej.
När jag satte mej såg jag mej om efter livvakten men han tog min väska lade den i bagageluckan och satte sej i fram sätet meden andre mannen och lämnade mej ensam i baksätet som var som ett litet rum fast lågt tak. Fast inte helt ensam...
och där är jag nu försöker urskilja vem som sitter i hörnet av limousinen. Såhär långt har jag kommit hittills: det är en han, han ser ut att vara 22-24 typ, han har lite silver-blont hår men han sitter vänd mot väggen och har en ansiktsmask (för att inte bli sjuk typ). Nu när jag tänker på det så kanske jag också borde ha en sådan. Men jag ska nog fråga vad han heter. brb.