Ett gäckat hjärta

Jag lägger benen på ryggen och har hjärtat i halsgropen när jag springer längs vattnet. Jag har tappat orienteringen sedan länge och solen har gått ner för horisonten. Bilden av min pappas livlösa kropp liggandes lägenhetens golv glider fram och tillbaka i mitt huvud och jag vet att dom är efter mig, att dom snart är ikapp. Jag hör de välkända fotstegen av de rödblodiga och det smäller till. Mitt ben värker och smärtan är så intensiv att det svartnar för ögonen, fotstegen är inte längre något mer än avlägset dån.

Jag faller bakåt när någon kolliderar med mig, men den här gången är det inte de rödblodiga, det är bara Kevin. "Nu vandrar du bort i dina tankar igen Clara, du måste sluta göra det eller så kan vi förlora matchen på söndag" säger han och sträcker ut sin hand för att hjälpa mig upp. Jag drar av mig hjälmen och kollar ut på den stora spelplanen med sitt gröna gräs som omges av en levande stad. Himlen är blå och sensommarens luft är sval men full av energi. Kevin ser på mig, jag vet att han är oroad för mig efter förra gången när minnena kom tillbaka och jag hamnade på sjukhus med en hjärnskakning. Minnena kommer alltid tillbaka mer intensivt den här tiden på året. För två år sedan kom jag till jorden efter att ha förlorat min familj, min barndom och allt jag kände till. Första tiden på jorden var svår, jag kände inte att jag kunde lita på någon och även fast jag genomlidit så mycket på Argon så skulle det alltid vara mitt hem.

Jag låser upp ytterdörren och kliver in. Alex är i köket med sina hörlurar på sig och hör mig inte komma in genom dörren så jag fortsätter bara in på mitt rum. Jag drar av mig dom smutsiga träningskläderna och slänger ner dom i tvättkorgen. Alex kommer in i mitt rum och sätter sig på min säng, hon ser på mig. "Du ser skärrad ut, kom minnena tillbaka idag igen?" frågar Alex. Jag går över till skrivbordet och lägger väskan på skrivbordsstolen. Jag låtsas leta efter något för att slippa svara. Jag känner hur Alex granskar mitt ärr som klär den högra sidan av min hals. "När du kom till anläggningen för två år sedan så trodde alla att du var tom Clara, ännu ett av de många flyktingbarn som aldrig kommer ut på andra sidan traumat" säger hon och jag slår mig ner bredvid henne på sängen. "jag visste att du fanns någonstans i den där skadade själen, jag hade rätt och jag är stolt över alla framsteg du har gjort" Alex lägger armen runt mina axlar. Vi sitter så en stund och bara stirrar på väggen, tacksamma för att vi finns i varandras liv.

Pistolskotten ekar i mitt huvud och gör det svårt att tänka. Runt om mig flyr folk i panik och skräcken sveper sig runt om mig som ett täcke, men det är inga pistolskott som fyller mitt huvud och det är inte skräck som svept mig in i sitt grepp. Det är bar Alex som knackar på min sovrumsdörr för att signalera att det är dags att gå upp och det är jag som har snurrat in mig själv i mitt täcke, ännu en gång har minnena från Argon infiltrerat mitt medvetande. Jag går ut i köket och lägger i bröd i brödrosten. Alex kommer ut från sitt rum iklädd sina arbetskläder och med ryggsäcken i handen. "jag måste skynda mig till jobbet, det kom precis in ett skepp med flyktingar och dom behöver min hjälp", jag nickar och hör ytterdörren slå igen bakom mig. Jag äter frukost och klär på mig skoluniformen innan jag går hemifrån för ännu en lång dag i skolbänken.

Skoldagen går fort, inga minnen som stör min koncentration och skolarbetet går lätt. När jag kommer fram till ytterdörren hör jag oroade röster. Jag vrider sakta om nyckeln och kliver in i lägenheten. Vid matbordet sitter Alex, John och Kara. Kara är Alex syster och John var som en pappa till Alex och Kara när deras biologiska pappa dog på fältet. Nu jobbar dom alla tre i samma organisation. Alex vänder sig mot mig och ser på mig med en bekymrad min. "sätt dig ner" hon hänvisar till en stol vid matbordet. Jag sätter mig ner och John lägger fram en bild på en ung man i tjugoårsåldern. Mitt blod fryser till is. "Han kom till anläggningen idag, han frågar efter dig" John ser på mig och jag vänder bort blicken. Kara verkar upprörd och ser på Alex i sökande efter stöd. "vet du vem det är?" frågar Kara mig. Jag ser ut genom fönstret, försöker undvika de frågande blickarna. "Clara, du måste berätta för oss om du vet vem det är, han är misstänkt för fem mord de senaste två månaderna och vi tror han kan komma att söka upp dig" säger Alex och sätter sig ner bredvid mig. "han är min bror" säger jag innan jag reser mig upp och går in på mitt rum. Jag låser sovrumsdörren bakom mig.