Kapitel 32

328 18 6

by AnnaBacongris

by AnnaBacongris

Oscar kysser mig när jag kommer hem till honom. Han viskar att han älskar mig och att han har saknat mig. Han leker lite med mitt hår och kysser mig igen.

"Du har så fint hår Anna." Viskar han.

Jag vaknar på mitt rum på sjukhuset. Så klart. Jag tänker på drömmen och känner på mitt huvud, inget hår. Så klart. Killarna är i USA och jag gjorde min första cellgiftsbehandling för tre dagar sen och bestämde mig för att raka av mig allt hår igår kväll när jag började tappa mycket hår.

Jag ska få strålbehandling senare i veckan också. Perfekt. Inte.

Jag går upp och sätter på mig underkläder, mjukisar och en t-shirt. Jag tar min mobil och går ut och skriver på den lilla whiteboard tavlan att jag äter frukost.

Medans jag står i hissen tänker jag att jag egentligen inte behöver vara här och kan åka hem, men pappa skulle inte ta emot mig, så jag får väl stanna här.

Jag kommer ner till matvåningen och går med tunga steg mot matsalen, det är alltid lika jobbigt att se alla sjuka människor, särskilt barnen.

Jag ser Agnes som jag lärt känna genom att vi går i samma psykgrupp. Eller det är egentligen en stödgrupp, men dom psykar oss bara..

Jag rostar en macka och brer på lite marmelad och tar ett glas äppeljuice och går och sätter mig hos Agnes.

Hon pekar på mitt hår, eller på mitt huvud där det nu inte finns något hår.

Jag suckar och börjar äta mackan även om jag inte är hungrig. Jag är aldrig hungrig länge och har gått ner säkert 7 kg.

Jag äter halva mackan och dricker äppeljuicen och går till psykgruppen med Agnes.

Maria-vår psykolog-ler mot oss när vi går in och låtsas inte om att mitt hår inte existerar.

Vi är en ganska konstig grupp på tio personer. Fem av oss har cancer, jag, Agnes, en tjej med halmblondt hår till axlarna som heter Alma och tvillingarna Lukas och Markus.

Två tjejer och en kille har bulimia/anorexia, en kille har parkinsons och en annan kille har MS.

Vi sätter oss i en ring och drar våra sjukdomshistorier och sen börjar vi prata om cellgifter och kommer in på mitt hår. Såklart.

Jag orkar inte.

Jag kommer inte ihåg när jag bestämde mig för att gå, men helt plötsligt står jag i hissen, påväg ner till cafeterian. Jag köper en massa choklad och åker upp till mitt rum.

Jag sätter mig på min säg medan jag öppnar en Japp och vågar tänka tanken för första gången.

Jag kommer dö.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jättekort skitkapitel som är typ 100 år sent men fuck it..
Aja love you❤