Mitt hjärta, i en miljon bitar

1, med ansiktet mot taket

Jag gick med tunga steg på den slitna asfalten.
Mina skosulor var dubbelt så höga när jag köpte dem och sömmarna var inte direkt i perfekt skick. Jag hade i mina hörlurar och lyssnade på det sämsta jag kunde hitta så att jag skulle kunna gå där och skratta åt att någon suttit och kämpat med att göra en låt som bara är rent skit. Jag vek av från vägen och gick in mellan husen.
Varför gör jag alltid det? Varför tar jag alltid den så himla mycket längre vägen bara för att gå ut på en äng full av vallmo blommor. Om jag inte hade vikt av vid vägen och fortsatt runt hörnet hade jag varit framme på några minuter, men jag vill ta den långa vägen. Jag vill gå över den stora ängen som en gång var ett odlingsfält, jag vill lägga mig mitt bland vallmo blommorna och andas in luften. Jag vill vara tyst och känna hur gräset kittlar mig nacken och hur det bränner på mina byx klädda ben där jag ligger i den 27 gradiga Skåne solen.
Det är snart sommarlov. Snart slipper jag all skit. Snart kan jag vara ensam och bara vara för att vara.
Jag reser mig upp efter några minuter och börjar gå till andra sidan för att sedan småspringa genom en smal stig i skogen för att komma ut på vägen igen.
Jag är inte sen, men jag gillar att springa ändå.
När jag kom fram till skolan hörde jag direkt folk som uttalade mitt namn.
Jag hörde vanligtvis inte ordet "Freja" såhär tidigt på dagarna men jag antar att folk var på hugget den dagen.
"Freja! Hah! Freja Stanna!"
Jag hörde många fotsteg bakom mig och skratt.
Jag förstod att de inte skulle sluta, så jag stannade, jag vände mig inte om men jag stannade. Fyra tjejer kom fram till mig. Det hade känts som att det var fler folk som gick bakom mig innan men det visade sig bara vara de fyra. Jag känner dem inte, vet knappt vilka de är. De sa att jag var ful, att jag hade en smutsfläck på baksidan av min tröja och att det såg ut som om jag hade köpt alla mina kläder på second hand. Tja, allt utom mina skor och underkläder var second hand så jag svarade bara:
"Ja, och."
När de inte svarade så bara gick jag förbi dem och min axel slog i hårt i en av tjejernas innan deras tajta grupp upplöstes för att jag skulle kunna gå förbi. Min axel värkte, men jag brydde mig inte.
När jag kom in i skolans korridor med en lång rad av skåp längst väggen var det fullt med folk. Jag hittade mitt skåp och kastade in några böcker som jag hade haft med mig hem. Jag vände mig om och lutade mig mot skåpsväggen med ansiktet mot taket och blundade. Allt ljud från folk som pratade, gick och skåpsluckorna som small igen blev till ett surr som gjorde mig paralyserad.
"Eh.. ursäkta."
Jag hörde en röst som stack ut från surret. Det var en manlig röst.
Jag insåg att den hade kommit från rakt framför mig. Jag vaknade ur mitt tillfälliga koma och såg en lång kille med mörkbrunt lockigt hår och svarta ögon. Han var blek. Jag tittade frågande på honom och insåg att jag kollade på honom som om jag precis vaknat. Jag harklade mig ljudligt och sa:
"Va?"
"Eh.. Du står framför mitt skåp"
"Aha..."
Jag tog tag i min slitna vans ryggsäck som jag bara slängt på golvet och flyttade på mig.
"Förlåt att jag förhindrade dig från att komma fram till din destination." Jag hade ingen ton av ironi eller irritation i rösten bara en plan, normal röst.
Jag vände mig om och gick därifrån. Plöttsligt hade mina släpande steg förvandlats till lätta kliv.
Jag kände att han tittade på mig, kanske till och med log. Men jag vände mig inte om. Det är inte sån jag är. När jag väl börjat gå, vänder jag mig inte om, inte ens för att titta.