V Ä R D E L Ö S

Del 18

Hela min kropp värkte. Sakta öppnade jag ögonen och vände huvudet mot förarsätet. Med tårarna rinnandes ner för mina kinder tittade jag på pappa som hängde med huvudet med blod droppandes från pannan. Jag lyfte min arm för att ta tag i pappas arm. Panikslaget gjorde jag allt i min makt för att skaka liv i honom men han hängde fortfarande lika livlöst med huvudet. Tårarna rann okontrollerbart och jag började hyperventilera. Jag kände hur kroppen blev tyngre och ögonen sakta stängdes. Mina armar föll livlöst på sidan om min kropp och mitt huvud blev tungt. Jag lutade det mot nackstödet och kände att jag snart skulle dö. Jag nästan kände hur hela kroppen höll på att stängas av. Det rann även blod från mitt huvud så det var säkert bara frågan om några minuter innan jag skulle försvinna. Jag slöt ögonen och det sista jag hörde var sirenerna som blev starkare och starkare för varje sekund.

Jag kände hur jag rörde på mig. Fast det var inte mina ben som rörde sig. Jag rörde mig på ett annat sätt. Jag försökte öppna ögonen men det enda jag såg var ljuset som flimrade ovanför mig. Jag kunde höra röster från alla håll. Jag försökte verkligen hålla mig vaken men min kropp ville inte.
"Hon ska opereras nu." Var det sista jag hörde innan jag försvann igen.

Jag hörde ett konstant pipande ljud som jag störde mig sjukt mycket på. Jag gjorde allt för att öppna ögonen för att få reda på var ljudet kom ifrån. Det tog någon minut men äntligen öppnades mina ögon. Jag blinkade några gånger på grund av det starka ljuset, men jag kunde snabbt se att jag inte var hemma. Jag började få smått panik innan jag insåg att jag antagligen var på sjukhuset. Jag vände huvudet åt det hållet som det pipande ljudet kom ifrån och såg en skärm med några linjer på. Det tog några sekunder innan jag fattade att det var mina hjärtslag. Jag kollade ner på mitt ben och såg att hela var gipsat, från foten upp till knäet. Min ena arm var i en mitella. På huvudet kände jag ett bandage. Jag kollade mig runt i rummet efter en larmknapp eftersom jag knappt kunde röra på mig. Jag lyfte den ogipsade armen för att trycka på den röda knappen som hängde bredvid mig och väntade. Det tog bara max 1 minut innan dörren öppnades och in kom en ganska ung kvinna med helt vita kläder. Hon hade brunt hår som var uppsatt i en hästsvans. Hennes ögon var blåa och hon var lätt rosig om kinderna. Hon såg så snäll ut.
"Välkommen tillbaka Sasha." Sa hon och log mot mig.
"Louisa heter jag och jag är undersköterska. Hur mår du?" Frågade hon samtidigt som hon gick mot min säng.
"Jag har inte hunnit känna efter." Sa jag ärligt. Hon nickade mot mig.
"Vet du var du är?" Hon tog upp ett block och en penna samtidigt som hon ställde frågan.
"Jag antar att jag är på sjukhuset." Sa jag och log mot henne. Hon log varmt tillbaka.
"Kommer du ihåg hur du hamnade här?" Frågade hon samtidigt som hon skrev något på blocket hon hade framför sig.
"Pappa väjde för ett rådjur och.." Mer än så hann jag inte säga förrän jag insåg en viktig sak.
"Hur är det med min pappa?" Frågade jag och såg hur hon skiftade nervöst med blicken. Jag förstod direkt att något var väldigt fel. Hjärtat sjönk till botten och tårarna trängde sig fram i ögonen på mig.
"Han ligger på intensivvårdsavdelningen just nu och får den vård han behöver. Mer kan jag inte säga." Sa hon och kollade förlåtande på mig.
"Kan du ringa min mamma?" Viskade jag fram. Hon nickade och frågade om hennes nummer. När hon hade fått det gick hon ut ur rummet. Jag la huvudet tungt på kudden och grät tyst. Jag låg och grät så mycket att jag inte märkte att Louisa hade kommit in i rummet igen.
"Sasha?" Jag ryckte till och såg henne stå bredvid mig med ett litet leende på läpparna.
"Det var inte meningen att skrämma dig men din mamma är på väg."
"Tack så mycket." Sa jag och fick ett leende tillbaka som svar.
"Det var så lite så. Tryck på den knappen så fort du behöver något." Sa hon och pekade på den hängande knappen bredvid mig. Jag nickade mot henne innan hon försvann ut ur rummet och lämnade mig ensam igen.

Dörren öppnades igen men denna gången var det inte Louisa, det var mamma.
"Mamma." Kraxade jag fram och sträckte ut armarna mot henne. Hon nästan sprang fram till mig och kramade om mig, dock inte hårt. Hon kramade om mig länge innan hon drog ifrån. Det var då jag såg hur trött hon såg ut. Hon hade mörka ringar under ögonen, håret uppsatt i en knut mitt på huvudet och klädvalet hade hon nog inte brytt sig ett skit om. Jag kan säga såhär att detta är nog första gången jag ser mamma i mjukiskläder utanför huset.
"Jag har varit så orolig." Sa hon samtidigt som tårarna rann ner för hennes kinder.
"Jag är okej nu mamma." Sa jag och kramade om hennes händer.
"Har du träffat pappa?" Frågade jag henne och hon nickade sorgset till.
"Hur är det med honom?"
"Han är uppkopplad till massa maskiner och är konstant övervakad så de har en chans att rädda honom ifall hans kropp väljer att stänga av." Sa hon och tårarna rann som floder från bådas ögon. Jag nickade och försökte torka tårarna när jag hörde att det knackade på dörren.
"Ja?" Sa jag med så normal röst som möjligt. In kom det en lite äldre kvinna med likadana kläder som Louisa. Hon hade ett lika snällt leende och håret var fast i nacken med en stor klämma. Hon gick fram till sängen och sträckte fram sin hand till mig.
"Veronica heter jag, jag är sjuksköterska." Sa hon och log mot mig.
"Sasha." Sa jag tillbaka och fick ännu ett leende som svar. Hon släppte min hand och vände sig mot mamma.
"Veronica."
"Melissa, jag är Sashas mamma." Sa mamma och fick en nickning som svar. Veronica vände sig mot mig igen.
"Jag är här för att se hur det är med dig. Så Sasha, hur mår du?" Andra personen som ställer samma fråga inom loppet av 30 minuter och jag vet fortfarande inte.
"Okej antar jag?" Svarade jag henne.
"Har du ont just nu?"
"Inte så värst mycket."
"Bra, nu vill jag bara kolla så dina pupiller reagerar normalt eftersom du slog i huvudet ganska hårt vid olyckan." Sa hon och tog fram vad jag antar är en ficklampa, trots att det mer ser ut som en penna.
"Okej."
"Bara ligg still med ögonen öppna så kommer jag lysa några gånger på ögonen för att se hur pupillerna reagerar." Förklarade hon och jag nickade som svar. Mamma höll fortfarande min hand medan Veronica lös i mina ögon. Jag märkte på mamma hur mycket hon försökte vara stark för min skull, men det var så tydligt att hon kunde brista ihop när som helst.
"Då var det klart, det var inga konstigheter. Om det fortsätter i den här takten så kommer du få komma hem snabbt." Sa Veronica när hon var klar med undersökningen.
"Om ni inte har några frågor så ska jag låta dig få vila Sasha. Det är bara att trycka på knappen om det är något." Sa hon innan hon försvann ut från rummet.
"Mamma.." Sa jag och vände mig mot henne.
"Ja gumman?"
"Hur länge har jag varit här?" Frågade jag.
"Bara två dagar. Du kom in med ambulans och åkte direkt in på operation. De ringde mig på jobbet och jag kom så fort jag kunde. Efter den timvis långa operationen låg du länge på uppvaket eftersom det var en avancerad operation. Jag fick reda på att du hade fått en liten hjärnblödning efter att ditt huvud hade slungats mot fönsterrutan.." Hon har tvungen att pausa för gråten som satt som en sten i halsen på henne gjorde så hon knappt fick luft.
"Mamma andas, jag är okej nu." Sa jag lugnt och kramade om hennes hand. Hon andades ut innan hon fortsatte.
"Dom sa att det var ett mirakel att du klarade dig, som om att du har en skyddsängel som vakar över dig." Jag la armarna om hennes hals och kramade henne hårt samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder.
"Jag älskar dig så mycket mamma."
"Jag älskar dig ännu mer min älskade dotter."