Bakom galler - Dante Lindhe

TJUGOFYRA

Jag vaknade upp i ett ljust rum med en stor säng med fluffiga vita täcken. Jag satte mig upp och bakfyllan sköljde över mig och jag insåg att alla mina kläder låg på golvet. Några svaga minnen från igår kom till mig medans jag la mig tillbaka i den stora lyxiga sängen. En son här fin lägenhet har jag nog aldrig varit i.

Jag var själv. Helt själv. Jag visste inte vad jag skulle göra, med någonting. Jag var själv och helt vilsen. Ångesten kom som en attack och jag satte mig upp igen. Plötsligt kom en tyngd över mitt bröst och jag kunde bara andas stötvis. Jag skakade och kunde knappt känna min kropp. Panik. Panik var allt jag kunde se och jag trodde jag höll på att dö. Jag kunde knappt andas. Jag ville skrika men jag kunde inte.

Någonstans i ögonvrån såg jag att någon kom in i det stora lyxiga rummet. Personen satte sig bredvid mig på sängkanten och la sina händer på mina axlar. Mjuka varma händer, Nicoles händer.

Efter en stund så kunde jag se klart och min andning hade blivit lite lugnare. Jag kunde nu se att det var Nicole som satt bredvid mig. Hon flyttade sig närmare och kramade mig hårt. Jag tog ett djupt andetag och nu kändes allt lite bättre. Nicole släppte tagen med satt fortfarande nära.

"Hur känns det nu?" frågade hon och smekte min kind.

"Jag.. vet inte" sa jag då jag inte visste vad som händer. För bara någon minut sen så trodde jag att jag skulle dö.

"Du fick en panikattack" sa hon lugnt och jag rynkade på mina ögonbryn.

"Panikångest?" sa hon igen som om det vore själv klart.

"Vad är det?" frågade jag då jag aldrig hört ordet innan.

"Tja det är en attack av ångest som man typ får panik av. Inget farligt, kan bara kännas väldigt obehagligt"

"Har du såna attacker?" frågade jag då jag inte förstod varför hon visste så mycket om dem.

"Min mamma hade" sa hon enkelt och drog upp täcket och satte sig under det också.

Jag lutade mig mot sänggaveln och andades ut. Okej inget farligt jag trodde bara att jag skulle dö?? Hah skrattretande. Nicole satte sig framför mig igen. Vad höll hon på med hon verkade typ rast lös. Eller nervös?

"Dante?" sa hon och jag kollade in i hennes vackra ögon.

"Ja?" frågade jag och hon tog en djup suck.

"Dante jag tror, jag tror jag älskar dig"

Luften gick ur mig igen, fast nu mer för att jag blev chockad. Fan, vad ska jag säga nu då?

"Jag kan inte fortsätta såhär om det inte betyder något för dig" sa Nicole då jag inte svarat.

Fan, jag älskar ju henne också. Varför kan jag inte bara säga det. Är jag redo? Ja där har vi problemet, är jag redo att gå vidare?

"Jag fattar att det måste vara jobbigt efter Sabina men.."

"Jag kan inte" avbröt jag henne då droppen gick när hon sa Sabinas namn.

"Då blir det så" sa Nicole lågt och försvann ut ur rummet och inte långt efter det smälldes ytterdörren igen.

Och jag var lämnad igen. Ångesten kom tillbaka och tårar började rinna längst mina kinder.

Ni kan jätte gärna ge mig konstruktiv kritik, kommentera!