V Ä R D E L Ö S

Del 19

Aarons perspektiv

Trött som fan öppnade jag dörrarna till skolan med Matt och Ben snackandes bredvid mig. När vi kom in på skolan var det som om alla stannade upp. Blickarna vändes mot oss som om vi var världskändisar och jag kunde inget annat än skaka diskret på huvudet. Varför kan inte folk bara bry sig om sig själva? Jag vet att jag har ett rykte om att jag är största playern men ändå, det är inte som om att jorden går under för det. Jag snabbade på mina steg lite för att komma fram till mitt skåp där Tristan och Isaac stod och väntade på oss.
"Tja." Sa jag och gav båda en nick när jag var framme vid mitt skåp. De gav mig en nick tillbaka och väntade på att jag skulle ta ut mina böcker så vi kunde gå till dagens första lektion. Jag tog ut historieböckerna och stängde stängde sedan skåpet. Alla fem började sen gå mot klassrummet. Jag gick lite bakom killarna för helt ärligt pallar jag inte en jävla massa snack direkt på morgonen, för seriöst, vem fan pallar vara trevlig innan klockan har slagit 10? Inte jag iallafall.

När vi kom fram till klassrummet satt där redan en del elever utanför salen och väntade på att mr. Collins skulle komma. Jag ställde mig mot väggen och skannade över mina såkallade klasskamrater. Det var olika konversationer från varje liten grupp av människor men just en fick mig att lyssna lite extra noga.
"Har du fått tag i henne? Varken nån av oss har fått tag i henne sedan i söndags." Hörde jag en orolig ljus röst säga. Jag vände huvudet för att se vart rösten kom ifrån och såg två tjejer och en kille. De två tjejerna kollade oroligt på killen. Det var när jag såg killens ansikte som jag kopplade vem det var. Liam. Då måste väl dom andra två vara Jordan och Caroline? För jag ser iallafall inte Sasha bland dom.
"Nej jag får inte tag i henne." Sa Liam och tog bort telefonen från örat.
"Vart kan hon vara? Tänk så har något hänt henne!" Sa någon av tvillingarna, för helt ärligt kan jag inte se skillnad på vem som är vem.
"Har någon av er hennes mammas nummer?" Frågade Liam.
"Nej, men jag kan säkert söka upp det. Vänta." Sa en av tvillingarna medan den andre och Liam väntade.
"Jag hittade det!" Sa hon och tog upp telefonen mot örat. Otåligt väntade dom andra.
"Hej Melissa! Det är Caroline, Sashas vän." Sa hon som antagligen är Caroline.
"Jo det är såhär att jag, Jordan och Liam undrar hur det är med Sasha? Ingen av oss har hört något från henne i söndags." Sa hon och log men det leendet dog snabbt ut.
"Va?" Sa hon och satte handen för munnen. Den reaktionen fick mitt hjärta att sjunka till magsäcken.
"Okej, vi kommer så fort vi kan." Sa hon men fortsatte snabbt:
"Jo Melissa. Vi kommer nu. Hon är vår bästa vän och hon är värd att skippa skolan för. Vi ses snart." Sa hon bestämt men jag märkte att hon var på bristningsgränsen till gråt. Hon lade på och nu rann tårarna.
"Vad har hänt?!" Sa Jordan och Liam i mun på varandra.
"Hon ligger på sjukhus. Hon och hennes pappa krockade med bilen igår på väg till skolan." Sa hon samtidigt som hon hulkade.
"Åh herregud. Vi måste dit nu!" Sa Jordan panikslaget.
"Nästa buss till sjukhuset går inte förrän om 30 minuter och det är alldeles för långt att gå dit." Sa Liam med rösten i halsen.
"Vad ska vi göra då?" Sa Jordan som om att allt var hopplöst. Detta fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Jag tog upp mina bilnycklar ur jackfickan och gick mot dom.
"Jag kan köra." Alla tre kollade på mig med en väldigt frågande blick.
"Jag kan köra, det går mycket fortare och så slipper ni vänta på bussen." Klargjorde jag för de tre frågetecknen framför mig.
"Tjuvlyssnade du på oss?" Sa Jordan ganska skeptiskt.
"Spelar det någon roll? Vad som spelar roll är att Sasha ligger på sjukhus och ingen av oss vet hur illa det är så vill ni ha skjuts eller inte?" Sa jag och la armarna i kors över bröstet.
"Är du säker? Du kommer missa lektionen." Sa Caroline.
"Skit samma, det går att ta igen en lektion."
"Okej men då åker vi." Sa Liam och tillsammans gick vi ut till min bil.

Hela resan dit trummade jag otåligt med fingrarna på ratten. Jag var nervös för att träffa Sasha men samtidigt måste jag få veta hur det är med henne, annars kommer jag aldrig kunna fokusera på något annat. När jag svängde in på parkeringen till sjukhuset så tog jag första bästa plats och så fort jag stannat bilen hade mina tre passagerare seriöst hoppat ur bilen och gick med snabba steg mot entrén. Jag klev ur bilen och gick, något långsammare, efter dom. När jag kom in på sjukhuset var dom redan framme vid receptionen och den som jag tror är Caroline ställde miljontals frågor till receptionisten om var Sasha var, hur hon mådde, om hon kommer överleva och så vidare.
"Du måste lugna ner dig. Vem är det ni söker?" Sa kvinnan bakom disken.
"Sasha Lewis, hon kom antagligen in med ambulans igår efter en bilolycka." Sa Liam eftersom Caroline grät. Receptionisten hann knappt svara innan en kvinna ropade:
"Caroline?" Alla fyra vände sig om och såg en kvinna med mjukiskläder och håret slarvigt uppsatt i en knut på huvudet.
"Åh Melissa! Säg att hon är okej!" Grät Caroline fram. Jordan stod och höll ett stadigt grepp om Caroline medan Liam stod helt stum med gråten i halsen.
"Hon är okej i nuläget. Hon har blivit opererad men kommer med högsta möjlighet bli helt återställd igen." Sa Melissa och jag märkte hur alla tre släppte ut en suck av lättnad.
"Får vi träffa henne?" Frågade Liam och fick en nick av Melissa.
"Jag tror att hon kommer bli överlycklig av att träffa er. Alla fyra." Sa hon och vände blicken mot mig. Jag stod helt stum kvar med händerna i fickorna. Det är helt omöjligt att Sasha kommer bli glad över att se mig. Hon hatar mig. Jag kommer bara göra saken värre. Dock så måste jag se om hon är okej, iallafall någon sekund. Motvilligt nickade jag och gick en liten bit bakom allihopa medan vi gick mot hissen. Väl i hissen var jag så nervös att jag trodde jag skulle spy. Tänk så kommer hon skrika på mig eller kasta ett glas eller vad som helst. Oavsett vad så kommer jag bara titta in i max 3 sekunder för att se så hon andas sen kommer jag vända om och bege mig till skolan igen.

När hissen plingade till och visade att vi var framme på rätt våning släppte jag ut ett hackigt andetag. Jag följde efter klungan av oroliga kompisar innan vi stannade utanför ett rum. Melissa stannade med handen på handtaget.
"Ta det försiktigt i början, hon är fortfarande traumatiserad av krocken så ställ inte för många frågor." Alla tre nickade samtidigt men inte jag. Jag fastnade i tankarna. Tänk så sitter hon där i sängen och stirrar tomt in i väggen. Tänk så kommer hon inte säga ett ljud. Tänk så kommer hon bara sitta där med tankarna fast på händelsen. Tanken får mig att rysa. Jag ber till Gud att det inte är så. Melissa öppnar dörren och det första jag hör är ett chockat ljud komma inifrån rummet. Sen hörde jag gråt.
"Sasha!" Sa alla tre i mun på varandra och bokstavligt talat sprang in på rummet men stannade precis vid sängen. Jag stod dock kvar i dörröppningen, fötterna var fastfrusna i marken. Blicken var fast på tjejen i sängen. Tjejen som som brukar vara pigg och glad. Tjejen som nu ligger i en sjukhussäng med dropp kopplat till varje arm. Tjejen som har fått mig att känna saker jag aldrig känt förut. Jag var helt stum och var precis på väg att vända och springa tillbaks till bilen, när hennes ögon mötte mina. Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Hennes vackra ögon stirrade rakt in i mina med en blick jag inte kunde tolka. Var hon glad? Ledsen? Arg? Besviken? Antagligen allt, förutom kanske glad. Hon har ingen anledning att vara glad över att se mig. Jag sårade henne, jag vet. Men jag gjorde det för att skydda henne. Skydda henne från mig och mitt fuckade liv. Hon skulle precis öppna munnen för att säga något när jag bröt ögonkontakten och vände mina steg mot hissen.

"Aaron!" Hörde jag någon ropa. Någon som inte var Sasha.
"Aaron stanna." Sa personen vilket fick mig att stanna, dock så stod jag fortfarande med ryggen mot.
"Ska du redan gå?" Nu hörde jag att det var hennes mamma. Jag nickade bara utan att vända mig om.
"Varför?" Sa hon mjukt och denna gången vände jag mig om.
"För det är fel att vara här." Sa jag ärligt.
"Hur är det fel?"
"Jag sabbade allt. Hon förtjänar någon annan som inte är jag. Jag kommer bara krossa hennes hjärta." Gråten var inte långt borta nu.
"Nu tror jag att du ljuger. Såg du inte hur hon tittade på dig? Hon saknar dig mer än något annat, tro mig. Jag har uppfostrat henne och lärt mig vad vartenda blick hon ger ifrån sig säger så jag lovar dig, du har verkligen inte sabbat allt." Hon tittade varmt på mig.
"Förlåt Melissa, men jag kan inte." Sa jag och skyndade mig in i hissen. Innan dörrarna stängdes såg jag hennes blick en sista gång. En blick som både visade besvikelse men också hopp.