Bara Min

del 3 - kidnappad

Emma:

Jag tog ett djupt andetag. Jag öppnade ögonen och började sakta gå mot williams hus. Han bodde på samma gata som jag och om jag skulle behöva se honom varje dag när han gick till skolan så skulle jag åtminstone behöva prata med honom. Jag ville vara vän med honom fast vi inte var tillsammans längre. Men just nu så ville jag veta hur han mår. Han blev ju faktist misshandlad och jag gick bara iväg.
Nu stod jag framför hans hus. Jag tog ännu några djupa andetag och gick upp för trappan. Jag knackade på hans dörr. Ingen kom och öppnade. Jag knackade ännu en gång fast hårdare men inget hände. Jag försökte kika in genom fönstret men jag såg ingenting. Det verkade som att ingen var hemma. Eller så var William hemma men vägrade att öppna. Jag suckade och vände mig om. Jag hoppade förskräkt till. En man stod i Williams trädgård och stirrade på mig.

"Ehmm.. ka-kan j-jag hjälpa dig" stammade jag fram. Inget svar. Han började sakta gå mot mig. Jag försökte backa bakåt men dörren var i vägen.

"Kan du gå din väg, snälla? Du skrämmer mig" jag var livrädd. Jag försökte rycka i dörrhandtaget men det var låst. Istället började jag banka med all min kraft på dörren. Mannen sprang fram till mig och la sin hand över min mun. Jag försökte skrika men det kom inget ljud ur min mun. Han föste mig bakåt.
Några andra män kom springande längs med vägen. De kanske skulle hjälpa mig! Jag började sparka på mannen men han var otroligt stark. Männen kom fram till oss. De var inte här för att hjälpa mig. De hjälpte honom att kidnappa mig. En av männen pressade något mot min mun och näsa. Jag började känna mig trött och till sist så slocknade det för mina ögon.

Ethan:

Jag tryckte trasan med sömnmedlet mot hennes mun. Hennes panikslagna andetag blev mer rytmiska och till sist så somnade hon.  Hennes kropp blev livlös. Jag fångade upp henne i min famn innan hon hann falla ner på marken. En tår rann ner för hennes kind. Jag torkade bort den med min hand.

"Shhh..Gråt inte Emma. Allt kommer bli bra", sa jag åt henne fast hon inte hörde mig. Vi hoppade in i bilen. Jag satt med emma i baksätet och Isac körde. De andra killarna tog Justins bil. Hon är så söt när hon sover, tänkte jag. Jag kramade om henne.

"Vi måste passa på och sätta in spåraren i henne, nu när hon inte är vaken" sa Isac.
Jag nickade och tog fram den. Jag använde ett verktyg för att skuta in den i henne. Hon reagerade inte.

"Klart" svarade jag

Emma:

Jag vaknade upp. Jag gäspade och öppnade ögonen. Jag tittade panikslaget omkring i rummet. Det var inte mitt rum. Jag suckade när jag mindes vad som hade hänt. Jag hade blivit kidnappad. Rummet var inte stort. Vita väggar, vitt golv och tak, sängen jag låg i och så en dörr. Det var allt. Jag steg upp och gick fram till dörren. Jag kände på dörrhandtaget - det var låst.

"Släpp ut mig härifrån!!" Skrek jag. Utanför rummet hörde jag hasande steg. Någon satte i en nyckel i låset och låste upp. In kom en kille. Jag kände igen honom. Det var han som  hade misshandlat William.

"Men.." viskade jag. Han hörde det och ett flin spred sig på hans läppar.

"Saknat mig?" Sa han. Han gick med långsamma steg fram till mig. Jag backade bakåt och mötte väggen. Nu var han bara några centimeter ifrån mig. Jag vågade inte titta in i hans ögon så jag stirrade bara rakt fram. Han tog tag i min haka och tvingade mig att titta in i hans ögon.

"Titta på mig!! Är du rädd för mig, babe?" Sa han med en läskig och arg röst. Jag nickade hastigt.

"Du är så vacker" sa han till mig. Nu var hans röst lugn och mjuk. Hans humör hade ändrats på typ 2 sekunder. Plötsligt så tog han tag i min handled och drog med mig ut ur rummet. Utanför rummet var bara en vit korridor och en massa andra dörrar. I andra ändan av korridoren fanns en trappa som ledde uppåt.

"Va-vart ska v-vi?" Frågade jag tyst. Jag fick inget svar. Han drog med mig uppför trappan. Trappan ledde upp till ett kök. Jag bara gapade. Köket var enormt och väldigt fint. Han ledde mig till ett annat rum. Vardagsrummet. Det var jättestort och fint. Det fanns 4 soffor och en enorm tv. Han drog ner mig i en av sofforna. Jag sjönk ner i soffan.

"Stanna här!" Röt han. "Och försök inte rymma. Jag är snart tillbaka." Han gick iväg. När han var försvunnen så steg jag upp och började gå omkring i rummet. Jag brydde mig inte om hans varning.. Jag måste åtminstone försöka rymma. Min familj behövde mig och jag ville inte vara kvar här. Vem vet vad de ska göra med mig.
Jag tittade omkring. Det fanns inga fönster i vardagsrummet. Så jag gick ut i ett annat rum som måste vara hallen. Där fanns en stor dörr som såg ut att vara ytterdörren. Jag sprang fram och kände på handtaget. Men självklart så var dörren låst. Nå, om den hade varit öppet så skulle de ju vara dumma i huvudet. Jag sprang in i köket. Där fanns ett fönster. Jag tittade runt fönstret för att hitta något. Vad som hällst som kunde öppna fönstret. Efter en stund så gav jag upp. Det gick inte att öppna fönstret. Istället började jag leta efter något som kunde förstöra fönstret. I en av lådorna fanns en degkavel. Oanvänd förståss. Han verkade inte vara typen som bakade bullar. Jag skulle just kasta kaveln i fönstret när någon drog kaveln ur min hand.

"Försökte du smita eller? HUH?" Det var samma kille. Han tog ett hårt tag om mig och tryckte upp mig mot väggen. Jag var livrädd. Dendär killen är farlig, tänkte jag.

"EN SAK SKA DU VETA!! Du kan inte fly. JAG ÄGER DIG OCH DU ÄR BAARA MIN"  Skrek han i ansiktet på mig. Jag började gråta.

"SKA JAG FUCKING MÖRDA DIG!??" Spottade han i mitt ansikte. Jag brast ut i gråt.

"S-snälla... döda inte mig" snyftade jag "Jag vill bara hem." Grät Jag. Jag lät som en treåring. Men det hjälpte. Han släppte mig och jag sjönk ner på golvet.

Ethan:

Jag hade gått över gränsen. Det där var lååångt över gränsen. Jag älskade henne. Jag skulle aldrig mörda henne. Justin kom in i rummet.
"Ethan? Vad har du gjort?" Sa Justin förskräckt. Jag skakade på huvudet.

"Ta med henne upp på vårt rum" muttrade jag. "Jag pratar med henne om en stund." Justin nickade. Han drog upp Emma från golvet och förde henne upp för trappan. I vardagsrummet satt de andra killarna.

"Ni får träffa Emma lite senare." Sa jag surt. De nickade. Jag var ledaren över vårt gäng så de vågade inte säga emot. Jag gick in i köket, öppnade kylen och tog fram en öl. Det var precis vad jag behövde.

======================
Tack för att du läste! Jag uppdaterar så fort jag kan. Jag har tagit inspiration av några av mina favorit berättelser här på wattpad bara så ni vet. Ge gärna detta kapitel en stjärna så att jag blir mer motiverad till att skriva😂😂