Den blå sjukdomen

Den blå sjukdomen börjar i botten på din skugga, där du inte kan se. Koagulerar sig långsamt i din hjärna och tar över dig innan du hinner reagera med motstånd.

I början- innan någon ens gissat att den fanns- spred den sig snabbare än ord i vinden. Den omgav allt, trängde sig in, fastnade, tog över. Inte ens de som letade fel i världens mönster kunde se det som nu växte i hjärna efter hjärna, deras egna inräknade. Den ger dig nämligen ingen brännande feber. Inga döende organ eller sviktande hälsa över huvud taget i början. Sjukdomen är bara kännbar i en sekund eller mindre. Sekunden då du inser att den finns där, är sekunden då det är alldeles försent och sen spelar inget längre någon roll. Den är barmhärtig. Den dödar dig snabbt, dödar allt som var du. Ditt skratt, din kreativitet, dina tankar. Du blir monumentet över dig själv. Ett vandrande minne utan minnen.

Dina ögon fortsätter se men inget skapas, inget registreras eller tänks över. Du fortsätter andas, äta, känna, konsumera i tomheten som fyller din verklighet. Du blir mer och mer något annat. Tappar bort vem du var, vem du är. Din hud tappar sin färg, bleknar och falnar i samma takt som du. När du inte längre kan forma ord, uppfatta tiden och se verkligheten, har dina naglar redan krackelerat och färgats blå och döende. För du är döende, nästan alla är det.

Dina ögon blir grumliga, trötta, grå. Dina steg är stapplande när du sträcker dig efter den enda värme du kan känna, den enda värme som finns. Den springer alltid ifrån dig, flyr från det du inte kan se. Det är mycket du inte kan se.

Du vandrar med de andra. Drar fram över en fallande värld. Du kan inte uppfatta dem, de är lika kalla som du, objekt utan värme, ingenting.

Tystnaden i ditt infekterade huvud gör dig galen. Det finns inget där, det borde finnas något där! Tomhet kan ibland vara väldigt kompakt. Kopiera sig som cancerceller och sprida sig utöver det som en gång hade ett ljud. Tomhet är inte tom. Den är ett oändligt djup utan botten. Slukar allt.

Tillslut börjar du skrika. Förstör dina stämband på ljud som inte dränker det i ditt huvud. Inget dränker det, får dig att drunkna i sitt ställe varje gång.

När snön sedan faller och fryser din hud till is börjar dina ben vittra. Dina revben som skyddar ett för längesedan dött hjärta sjunker inåt, löses upp, blir ett med din ruttnande hud. Fötterna som tagit dig mil efter mil- sökande efter värmen som skulle bota kylan du bar- bryts av, får dig att falla på övergiven asfalt. Snön som drar in täcker dig snabbt och du låter den. Allt är vitt, tomt och kyla. Det varar i en evighet eller i en sekund, du vet inte. Vårsol smälter tillsist frosten på dina ögonfransar, dansar över din döda hud. Du känner inte värmen. Det finns bara en värme. Värmen av vad du varit, det du vill vara.

Du tar aldrig ett till steg, flyttar dig aldrig från punkten du föll på. När värmen sedan kommer och ser dig -synar dig med levande och varma ögon- sträcker du dig ännu en gång efter den. Lycka sprider sig klingande över dina kvarvarande fingrar när du når den. Du håller dig fast allt vad du kan, släpper inte taget. Ditt leende utan läppar och saknade tänder är det som som blir kvar, din slutgiltiga dödsmask. Värmen ger dig vad du ville ha. Klyver tystnaden i dit huvud med ljudet av din skalle som krossas.