V Ä R D E L Ö S

Del 21

Sashas perspektiv

Jag la ner det sista i väskan innan jag tittade runt i rummet en sista gång. Idag var dagen då jag skulle lämna detta rummet bakom mig och få komma hem. Jag skulle lämna rummet som har varit mitt hem de senaste veckorna. Kalla mig sjuk i huvudet som tycker att ett dystert sjukhusrum är ett hem, men helt ärligt är jag hellre här än hemma. Där hemma måste jag möta alla problem som har har lagt undan under min tid på sjukhuset. Nu när jag får komma hem så betyder det att jag kommer behöva träffa pappa igen.

Förstå mig rätt, jag vill inget annat i hela världen än att träffa pappa igen. Jag vill bara träffa honom som han var innan olyckan. Jag vill komma hem till min glada pappa som kramar ihjäl mig när jag kommer hem från skolan. Jag vill inte träffa min pappa som är kopplad till en massa apparater för att han ens ska ha en liten chans att överleva. Jag hade även fått reda på av mamma att hans tillstånd har blivit sämre, så nu har han en ännu mindre chans att klara sig.

Aaron gör mig så förvirrad också. När jag bad honom stanna trodde jag verkligen inte han skulle göra det. Att han skulle lägga sig i min säng trodde jag ännu mindre han skulle göra. Det var dock väldigt mysigt och min ångest för allt med pappa och skolan bara släppte när jag kände hans armar om mig. När jag vaknade dagen efter sköljde besvikelsen över mig när jag hade insett att han inte var kvar. Sedan den dagen har jag inte hört ett ord från honom. Varför kom han hit om han sa till mig att han inte var intresserad av mig? Herregud den killen är så förvirrande.

Jag släppte ut en suck och vände blicken ner mot mitt ben. Den hade fortfarande ett tråkigt vitt gips virat runt. Det enda nya var att jag hade fått nån form av sko, som förövrigt inte var så jättesnygg, som gör att jag får gå på mitt ben. Det är tungt som fan att lyfta på benet så jag får stötta mig själv med en krycka för att ens orka gå typ fem meter. Min ena arm var också gipsad med det tråkiga vita gipset, så jag kunde knappt göra något själv längre. Att sätta upp mitt hår i en tofs fanns inte ens på kartan längre, dock behövde jag verkligen få det uppsatt nu för det hände ner i ansiktet hela tiden.

Jag stängde väskan och tryckte sedan på den röda knappen och väntade. Det tog typ två minuter innan Louisa kom in i mitt rum. Hon log mot mig samtidigt som hon stängde dörren bakom sig.
"Mitt hår stör mig." Sa jag och fick en väldigt förvirrande blick tillbaka från Louisa.
"Skulle du vilja sätta upp det i en tofs? Jag kan inte göra det själv." Fortsatte jag och vinkade med min gipsade arm i luften. Hon skrattade till och gick närmre mig.
"Självklart." Jag log mot henne och la tofsen i hennes hand.
"Har du en borste?"
"Ja, någonstans i väskan." Sa jag och började rota i min väska. Jag hittade borsten och gav den till henne.
"Sätt dig ner." Jag gjorde som hon sa och hon ställde sig bakom mig och började borsta igenom mitt hår.
"Du är en ängel." Sa jag samtidigt som jag njöt av att hon pillade i mitt hår. Hon skrattade till men fortsatte sätta upp mitt hår.
"Så, klart." Sa hon glatt.
"Tack." Sa jag och reste mig upp. Jag gick mot henne och la armarna om hennes nacke och kramade om henne.
"Tack för allt, du har verkligen hjälpt mig på alla sätt som finns." Hon svarade inte utan kramade bara om mig hårdare. Precis när jag släppte Louisa öppnades dörren till mitt rum och mamma syntes i dörröppningen.
"Är du redo?" Frågade hon.
"Nej." Erkände jag och kände att ångesten krypa fram igen.
"Men älskling då, det kommer gå bra." Sa mamma samtidigt som hon gick mot mig och drog in mig i en hård kram. Jag drog in ett djupt andetag innan jag nickade och hängde väskan över axeln.
"Klar." Sa jag och log ansträngt mot mamma. Jag gav Louisa en sista kram innan jag lämnade mitt rum en sista gång med mamma vid min sida.

I tystnad gick vi till bilen där jag slängde in min väska i bagageluckan innan vi gick in på sjukhuset igen. Jag var så nervös att jag hade andan i halsen. Miljoner tankar snurrade i huvudet. Kommer jag känna igen honom? Kommer han sova? Kommer det vara sista gången jag träffar honom? Kommer han vara vaken? Isåfall, kommer han känna igen mig? Jag gick in i hissen med mamma som skulle ta oss till våningen där pappa kämpade för sitt liv. Jag kände hur illamåendet började växa inom mig vilket gjorde att jag tog mammas hand. Hon kramade min hand och ännu en gång gick vi tillsammans i tystnad mot rummet där pappa låg. Sekunden mamma öppnade dörren stannade hela min värld upp. Tårarna kunde jag inte hålla inne längre. Jag stirrade bara på pappa med tårarna forsandes ner för mina kinder. Min fina, fina pappa. Där ligger han, uppkopplad till en massa maskiner. Han ser så liten ut. Mamma släppte min hand och gick och satte sig på en stol bredvid honom, men jag stod fastfrusen kvar på samma ställe. Som tysta viskningar hörde jag hur mamma viskade "jag älskar dig så mycket" till pappa medan hon snyftade. Hon ställde sig upp igen och la sin panna mot hans panna och blundade. Hennes tårar föll på pappas kinder men så fort hon öppnade ögonen igen så torkade hon bort dom. Hans hand vilade i hennes och jag kunde se hur mamma bad för sitt liv att han skulle krama hennes hand. Det hände ju såklart inte.

Jag stod kvar på samma ställe, med tårarna rinnandes nerför mina kinder, samtidigt som jag försökte få min andning någorlunda normal. Det enda som hördes var mammas svaga snyftningar, mina panikartade andetag och det upprepande pipet från maskinen som höll koll på pappas hjärtrytm. Jag såg hur mamma vände huvudet mot mig och mimade ett "kom" och sträckte ut sin fria hand mot mig. Motvilligt började jag sakta gå fram till sängen där kroppen som ska vara min pappa ligger i. Kroppen ser ut som min pappa, men det är inte min pappa. Min pappa kramar alltid en tills det inte finns någon luft kvar i lungorna. Min pappa har alltid ett leende på läpparna trots att han har haft en skitdag. Min pappa kysser alltid mamma som om livet hängde på en tunn tråd när han kom hem från en affärsresa. Jag kan inte acceptera att den kroppen som ska vara min pappa, är min pappa. Kroppen som ligger i sängen är blek, mager och döende. Min pappa kan omöjligt vara döende. Inte min fina pappa. Oavsett vad alla säger så kan jag inte acceptera det.

För varje steg jag tog blev klumpen i magen tyngre och tyngre. Jag såg pappas ansikte tydligare ju närmre jag kom och det gjorde ont i hjärtat av att se honom såhär. Det enda som rörde sig på honom var hans bröstkorg. Han hade en mask över näsan och munnen så det enda jag kunde se tydligt var ögonen, trots att dom var stängda. Jag satte mig förtvivlat ner på stolen och tog hans hand. Jag tittade på mamma som satt mittemot mig, fortfarande med tårarna rinnandes ner för kinderna. Vi behövde inte säga något till varandra, blicken vi gav varandra var så stark att ord inte behövdes. Jag vek undan blicken och tittade åter igen på pappa.
"Pappa, förlåt.." viskade jag och kramade om hans hand. Hoppet inom mig kom fram när jag kände hur han lätt kramade om min hand tillbaka.
"Mamma." Sa jag och min blick växlade mellan henne och min hand.
"Vad händ.." mer hann hon inte säga innan ett långt pip fyllde hela rummet. Min blick vände sig snabbt mot pappa och sen mot maskinen bredvid mig. Den visade ett långt streck.

Allt inom mig brast och jag ställde mig upp i panik.
"Pappa!" Skrek jag och ruskade hela hans kropp.
"Pappa!!" Skrek jag ännu högre samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder. Jag hade inte märkt alla människor som hade kommit in i rummet förrän en sköterska drog ut mig ur rummet. Jag skrek fortfarande ett honom trots att jag visste att han inte hörde. Jag kände ett par armar runt mig och insåg snabbt att det var mamma. Jag slängde armarna runt henne och vi båda grät hysteriskt.
"Han är borta." Orden kom knappt ut som en viskning men jag kunde känna hur mamma nickade mot min kind samtidigt som hennes tårar rann ner på min axel.

Min pappa har dött, och allt är mitt fel.