Om någon annan än dig

Mellan hallen och balkongen

Skorna var hårt knutna, snören lindade runt hennes anklar två varv. Med sammanbitna tänder stod hon på den inbjudande dörrmattan. Regnet droppade som tårar mot den ljusa parketten. Med sammanbitna tänder och korsade armar tittade hon blint ner mot hennes tåspetsar. Mumlade tyst och återupprepande hälsningsfrasen som fick de oförstående att tro att hon ville vara där. Att regnet bara var en bortförklaring till varför hon stod i Sebastian Mitanders hall. 

Fastfrusen bland kala vita väggar som endast prydes av en poster som föreställande en popgrupp från början av 2000-talet. Hela lägenheten ropade på hjälp med sin minimala inredning och möbler vars färg och mönster inte kunde kombineras av den mest vana inredningsarkitekten. Men Sebastian Mitander kunde utse sig själv som skolans gud trots hans bristande dekorationsförmåga. Han såg onekligen bra ut i hans skinnjacka och löst uppsatta man bun. Hans yttre kunde få vem som helst att tro att Louise Agner hade fallit pladask för den överrepresenterade självgodheten i Sebastians flin när han nu möter henne med blicken. 

Hon hade sökt skydd bakom hans stängda dörrar men sättet han kollade på henne fick henne att inse att han trodde annorlunda. Att det var hans obeskrivliga charm och kvicka kommentarer som hade gjort att hon hade snubblat in här. Louise sanning var att hon tyckte att hans personlighet kunde säljas på loppis. Inte då som en sällsynt antikvitet utan som den där gamla hårborsten som man undrar hur någon ens kom på att sälja. Full med hår från tidigare erövringar som inte sett igenom de isblå ögonen för var de verkligen var, tomma och längtande innan du ersätts av en ny. 

Hennes avsky hade inte nått honom än. Fortsatt besviken på sig själv, att hon utsatt sig själv för denna situation. Sebastian hade vandrat bortom hennes synhåll och hennes oförmåga att kontrollera vad han gjorde fick hennes hjärna att söka flyktvägar. I ett försök att avläsa om lägenheten hade vanlig balkong eller fransk försökte hon diktera bortförklaringen till användandet av brandstegen från Sebastians grannes uteplats. Spelade upp situationen i förhörsrummet med den stiliga tatueringsklädda poliskonstapeln Mr. Miller medan hon vänder sig mot dörren igen. Redo att använda den mest odramatiska vägen ut. 

Precis som hon vänder sig om kan hon se hur Sebastians huvud dyker upp bakom dörrkarmen in till vardagsrummet. Men han är inte snabbare än den skräckfyllda tanken och Louise hinner att dra i handtaget innan reaktionsförmågan av Sebastians synliga existens når henne. Han frågar henne förvånat vad hon gör och tittar menat både på det nerdragna dörrhandtaget och de fortfarande snörade skorna. "Tänkte bara kolla så det var låst", ljuger hon, "rädd för inbrott". lägger hon till som om det skulle skydda lögnen hon just slak ur sig. Men om två lögner skapar en sanning så letade hon fortfarande efter sin. Sanningen var kanske, att när hon tittade in i Sebastians ögon så blev hon förbannad på sig själv för hennes hjärna intalade henne att hon inte ville lämna. 

Louise hade alltid varit sådan, den som stod som fastklistrad i hallen medan andra skålade plastmuggar och ropade högljutt till varandra om de mest pinsammaste saker. Greppande om dörrhandtaget hade Louise då lovat sig själv att aldrig bli desamma. Aldrig låta hemligheter flöda under intryck av det röda.

Paraplyet hade blåst henne framåt med vinden den här kvällen. Ruset som hade fortsatt utanför fönstret skvallrade om att det skulle bli en blöt natt och Louise var inte säker på platsen för undvikandet skulle ge samma resultat. Med skymd sikt hade hon travat rakt in i honom medan han desperat försökte tända en cigarett i höstmörkret. Hans berusade andetag hade gjort sig redo att skälla ut henne, att hon skulle se sig för. Louise hade tittat för länge och med bestämda steg hade Sebastian tagit ödet i egna händer och dragit henne upp för den rangliga spiraltrappan. 

Tio minuter senare böjde sig Louise ner för att linda upp den fasad som hon skapat, hon rev sin egen mur och utforskade den sanning som skulle leda till händelser i ens hennes kontrollbehov kunde förutspå. Det röda skulle inte vara vinet utan blodet i någon annans ådror.