Hjälp!!
Ni måste hjälpa mig, hjälp mig ut. Hon kontrollerar allt. Trycker ner mig. Ni måste tro mig, hjälpa mig! Det är hon som styr, bestämmer vad jag säger och gör. Hon har tillgång till allt, mina minnen, mina rörelser min röst. Hon är mig. Jag blir instängd i min egen kropp.
Bygger bo i mitt huvud. Hon har tagit över min kropp, och nu kan jag bara hjälplöst se på medans hon lever mitt liv. Jag har blivit en fånge i mina egna tankar. Jag är som barnen i vargbröder, minns du Jojo? De som först blev instängda ensamma i mörker så länge att de glömde hur en vänlig röst låter eller hur det känns att hålla sin mammas hand. Sedan när de var försvagade och ensamma, då kunde man plantera in demonen. Den slog sig ner i deras kroppar och tog kommandot. Barnens själar blev undanträngda av demonen och fängslade; Oförmögna att styra sina handlingar. Sedan kunde de användas för att utföra olika uppdrag för de onda. Skillnaden är att min demon inte beter sig så. Hon känner mig utan och innan, tar min plats, lotsas vara jag. Och ingen märker hur jag skriker på hjälp.
Jag förstår att det här låter galt men det är sant. Hon är inte jag, inte på riktigt! Jag har bevis. Jag har levt så här i mer än ett år nu. Och om ni tänker efter så kommer ni minnas att det var då som jag... hon, började göra det där med rektanglarna. Ni vet, då hon klappar ihop tänderna och rör huvudet i ett visst mönster. Som ett tics. Jag har aldrig gjort så! Det är hon, igen. Jag vet att ni känner att något är fel, det måste ni! Ni har aldrig tyckt om när hon gör så, ert undermedvetna vet att nåt är fel.
En annan sak hon kan göra är att stanna upp, stirrandes ut i luften, utan att röra sig eller ens reagera när någon tilltalar henne. Det är inte det att hon inte hör, det är bara det att hon inte bryr sig. Jag brukade inte göra så!
Det kan vara något så enkelt som att jag hade mittbena. Den var förvisso inte riktigt rak men om ni kollar på foton från 5:an och neråt så har jag alltid mittbena. Hon har sidbena.
Och den här melodin. Den som hon visslar, om och om igen. Jag blir tokig; det tar aldrig slut. Jag brukade inte vissla den. Kunde inte ens vissla.
Hon ger er tecken hela tiden, visar att allt inte är rätt. Retas med mig.. Får mig att hoppas att någon ska se. För hon vet, vet att ingen tror på demoner eller parasiter som tar över ens huvud. Men ni måste tro mig!
När ni läser det här står hon troligtvis bredvid. Tittar på med förväntansfull min, väntar på er reaktion. Möjligtvis skrattar hon, och ni kommer tänka att det låter som Mollys skratt. Men det är inte jag som använder det.
Låt henne inte lura er! Snälla.
Hon leker med mig. Låter mig skriva det här. Men så fort jag försöker göra något annat som hon inte vill, då trycker hon ner mig igen. Hon låter mig skriva det här brevet. Kommer till och med låta er läsa det. För hon vet att ni kommer stirra, kanske skratta och skrika MEN MOLLY! Eller något liknande.
Men sedan kommer hon skratta säga något om att det var en bra ide till en spökhistoria. Hon kommer att göra grejen med rektanglarna och göra någon konstig min för att skrämma er. Och för ett tag kanske ni faktiskt kommer misstänka nåt. Titta snett på henne. Men hon vet att ni egentligen inte kommer tro mig. Att ni inte kommer inse att det inte är jag som står bredvid. Hon kommer vara som jag alltid har varit. Med den lilla skillnaden att från hennes sida är det bara ett spel. Ni kommer inte tro på det här, för hon kommer ju se så värklig ut, se så väldigt mycket ut som Molly. Hon vet att ni inte kommer tro mig, att ni inte kan se skillnaden. Skillnaden mellan mig och demonen.
Men ni måste, MÅSTE tro mig! snälla hjälp.
