V Ä R D E L Ö S

Del 22

"Du är jättefin gumman." Hörde jag mamma säga så jag vände huvudet mot min dörr. Där stod hon. Iklädd en vacker svart klänning och håret uppsatt. Ett par silverörhängen prydde hennes öron och ett matchande halsband hängde runt hennes hals. Hon hade ett par svarta pumps på sig och en liten handväska hängde löst på hennes axel. Det enda som avslöjade henne var det fejkade leendet hon pressade fram. Hon försökte vara stark för mig, det hade jag märkt enda sen jag kom hem från sjukhuset. Jag gjorde vad jag kunde för att få henne att tro att jag inte märkte att hon mådde dåligt. Vi försökte vara som vi var innan förlusten av pappa men det gick verkligen dåligt. Så fort vi inte hade något att prata om så förblev vi tysta och grät tillsammans. Varje natt hörde jag mamma gråta sig själv till sömns och jag kunde inget annat än att följa hennes spår. Varför ska jag spela att jag mår bra när jag inte gör det? Varför inte visa världen att jag mår skit?

Jag gick fram till mamma och kramade om henne, vilket hon snabbt besvarade. Vi stod och kramades i vad som kändes minuter innan mamma släppte och torkade en tår som hade smitit sig ner på hennes kind. Hon tittade på mig och pussade min panna innan hon harklade sig.
"Ska vi gå?" Frågade hon och klistrade på det fejkade leendet igen. Jag kunde inget annat än nicka och tog min handväska över axeln och följde efter mamma ner till hallen. Jag tog på min kappa och vände mig sen mot mamma som stod färdig med nycklarna i handen.

Vi gick tysta bredvid varandra. Det enda som hördes var våra klackar som ekade mellan husen. Ju närmre kyrkan vi kom desto mer nervös blev jag. Jag vill inte se pappa ligga där i kistan iklädd en fin kostym. Jag vill inte träffa allt folk som kände min pappa. Jag vill inte säga hejdå, för då försvinner han på riktigt.

Jag svalde hårt för att hindra tårarna för att rinna samtidigt som jag vände blicken mot mamma. Min mamma som har förlorat sin själsfrände. Hon har förlorat personen som hon har spenderat halva livet med, personen som hon fick mig med, personen som var hennes klippa under de mörka dagarna. Min fina, älskade mamma.

"Gumman? Är du okej?" Frågade mamma som nu stod framför mig. Jag skakade på huvudet som svar.
"Jag vet." Sa hon samtidigt som hon slog armarna om min kropp och grät i takt med mig. Mellan tårarna såg jag att vi var framme vid kyrkan, men jag ville fortfarande inte gå in. Jag ville stå kvar här med mamma och hoppas på att pappa snart skulle krama om oss båda och att vi sen skulle gå hem. Vi alla vet att det är omöjligt, för min pappa ligger just nu i en trälåda längst fram i kyrkan.

Långsamt släppte jag greppet om mamma och mötte hennes blick. Hon drog lätt sina tummar under mina kinder för att torka mina tårar.
"Vi måste vara starka, för honom." Sa hon och tog mina händer i sina.
"För honom." Viskade jag fram och gjorde mitt bästa att klämma fram ett litet leende. Mamma besvarade leendet och pussade mig lätt i pannan innan hon vände sig om och tog det första steget in i kyrkan med mig i släptåg.

Jag följde efter mamma och satte mig bredvid henne i bänkraden. Jag kollade runt om mig och såg en massa människor varav hälften jag aldrig hade träffat innan, men jag skulle kunna gissa att det var pappas gamla kollegor. I bänken på andra sidan gången satt pappas syster med en tom blick framåt, med tysta tårar som rann ner för hennes kinder. Bredvid henne satt hennes fru och höll henne i handen samtidigt som hon också grät. I samma bänkrad satt även pappas bror med fru, farmor, farfar och pappas farbror. Mina kusiner satt i bänkraden bakom, med samma tomma blick. Jag mötte Sebastians blick, som är min äldsta kusin på pappas sida, och såg hur tårarna rann okontrollerbart ner för hans kinder. Det är sällan jag har sett Sebastian gråta, så när det väl händer så krossas mitt hjärta i tusen bitar. Sebastian är som den storebrodern jag aldrig fick, han har alltid stöttat mig och lärt mig allt skit jag egentligen inte fick göra för mamma. Bredvid Sebastian satt hans syster, Nathalie som är lika gammal som mig, och grät mot hans axel. De sista som satt i bänkraden var mina tre minsta kusiner, som inte är så små egentligen, och höll varandra i händerna.

Mamma tog min hand vilket fick mig att vända mig mot henne men hon tittade bara rakt fram. Prästen som skulle hålla i begravningen började prata på om något helt ointressant eftersom allt mitt fokus hade fastnat på något bakom henne. För där låg han. Eller ja rättare sagt, där låg kistan med honom i. Vi hade valt stängd kista för att sen bara låta närmaste familjen säga ett sista hejdå när den var öppen. Jag kramade om mammas hand som besvarade likadant. Jag ville bara vakna från denna mardrömmen och hitta min pappa levandes vid köksbordet, med näsan i tidningen.

Under tiden som prästen pratade hörde jag fler och fler som tappade allt. De grät högt samtidigt som jag bara satt helt fastfrusen med tusentals tårar som rann tyst ner för mina kinder. Jag hörde mamma snyfta till bredvid mig flera gånger under ceremonin men jag kunde inte röra mig. Jag satt helt fast med blicken på kistan, för jag visste att det var mitt fel att han låg där. Om jag inte hade gått med på att han skulle köra mig till skolan så hade han inte ens varit på den vägen där vi krockade. Han hade varit på en helt annan på väg till jobb och sen hade han kommit hem till mig och mamma, vid liv. Jag kände hur klumpen i magen växte och hur tårarna rann snabbare. Nu hörde jag mig själv gråta högre och högre. Mamma kramade om min hand hårdare i hopp om att jag skulle slippa panikattacken som byggdes upp i min kropp. Precis när jag var på väg att skrika rakt ut hörde jag prästen säga att ceremonin var slut så sprang jag ut från kyrkan och kräktes. Jag kände hur mitt hår lyftes upp samtidigt som allt mitt maginnehåll hamnade på marken framför mig. Personen bakom mig lyfte upp mig och drog in mig i en hård kram.
"Sebastian? Är det du?" Viskade jag när jag kände doften av parfymen han alltid brukar ha på sig.
"Ja." Viskade han tillbaka vilket gjorde att jag kramade om honom hårdare. Vi stod där i flera minuter och grät tillsammans innan mamma kom. Sebastian släppte mig och kramade om mamma samtidigt som jag kände en ny person krama om mig.
"Nat?" Sa jag och släppte lite på kramen för att se om det var Nathalie som just nu stod i min famn. Hennes glansiga ögon mötte mina och vi började gråta tillsammans. Kramen varade inte så länge eftersom vi nu skulle gå och säga hejdå till pappa en sista gång.

Med Nathalies hand hårt kramandes om min gick vi tillsammans till det lilla rummet där resten av min släkt väntade. När vi kom in i rummet hamnade jag direkt i famnen som tillhörde farmor. Hon sa ingenting, hon bara gav mig en varm kram. Hon släppte tillslut kramen och tittade på mig en kort stund innan hon pussade mig i pannan. Jag kramade om farfar, min faster, farbror och resterande av släkten innan jag tillslut hamnade vid kistan. Jag tittade ner och såg honom ligga där i en fin kostym. Hans ögon var stängda och hans hår var fixat. Hans händer låg knutna på hans bröst. Försiktigt tog jag hans hand och kramade om den. Mina tårar började rinna igen samtidigt som jag satte mig ner på huk, med pannan vilandes mot kistan. Min hand höll fortfarande i hans när jag slöt ögonen.
"Pappa, förlåt mig." Viskade jag innan jag ställde mig upp igen.
"Jag älskar dig så mycket." Sa jag innan jag släppte hans hand och vände mig om för att lämna honom en gång för alla. Mina steg snabbades på och när jag var ute på kyrkogården så tappade jag allt. Jag skrek rakt ut och föll ihop på marken. Efter vad som kändes som år och dagar samlade jag den sista kraft jag hade kvar och reste mig upp för att gå tillbaka. Jag hittade allihopa sittandes vid ett bord och småprata blandat med gråta. Jag satte mig ner bredvid mamma och kramade om hennes hand. Hon vände blicken mot mig och gav mig för första gången på länge ett riktigt leende.

___________________________________

Hej till den personen som är kvar trots att jag inte har lagt ut något på typ 2 månader hehehe 🙄

Förlåt för inaktivitet men jag har haft noll inspiration, men nu hoppas jag att jag har hittat den igen, så ja, hoppas kapitlet var någorlunda bra ❤️