Nordens farligaste Maffia gäng||M.G {AVSLUTAD}

Kapitel 32

~5 månader senare~
Försiktigt öppnar jag mina ögon och kollar runt i rummet bara för att syna Charles som pussar på min mage.
"Du vet Sunshine, jag kommer skydda dig tills jag tar mitt sista andetag, jag tänker älska dig och din mamma mer än någon annan och jag vill bara varna dig gumman för vilken värld som du kommer komma till, den är tuff och läskig men vi ska klara det tillsammans, okej? Pappa ska skydda dig"
Viskar han tyst medan han håller sina händer på min mage. Jag kan inte hålla mig från att le åt hans ord. Min ena hand lägger jag på hans huvud för att rufsa om hans hår. Skrämt kollar han upp på mig och genast skiftar hans kinder i en rödare nyans.
"Hur mycket hörde du?"
Frågar han snabbt med en allvarlig blick.
"Tillräckligt, det du sa var gulligt. Du kommer bli en bra pappa"
Säger jag och ler mot honom, han ler tillbaka mot mig och pussar min mage en sista gång innan han kravlar sig upp bredvid mig.
"Och du kommer bli den bästa mamman som någonsin kommer att finnas"
Viskar han i mitt öra och kysser min kind. Jag fnittrar till av hans ord och beröring och flätar samman våra händer.

"Har du tänkt på några namn än?"
Frågar jag efter en stund utav en behaglig tystnad.
"Nja, om det blir en pojke, kanske typ Leo eller Edvin för det är gulligt men om det blir en tjej, ingen aning"
Svarar han och skrockar smått.
"Jag har tänkt, Emily eller Lucy"
Säger jag och ler.
"Vad det än blir så blir det nog bra ska du se"
Viskar Charles fram och vänder mitt huvud mot honom. Han lutar sig fram och kysser mina läppar, snabbt besvarar jag kyssen och kan inte hålla mig för ett leende vilket får kyssen att avbrytas.

Två veckor efter att jag berättade för Charles att jag älskar honom och han sa det samma till mig blev jag gravid. Så nu finns det två gravida blivande mammor i huset. Både jag och Melanie bestämde oss för att inte veta om vilket kön det blir då det är mer spännande.
William och Charles håller på att fixa rum åt barnen medan dom andra killarna gör huset mer säker genom att fixa skottsäkra glas, hemliga rum som är väl gömda ifall vi skulle bli attackerade osv.
Två grejer jag tänkt mycket på är först av allt, Martinus, han har inte gjort något på fem månader, fem månader?! Det känns som om han planerar något stort och det känns inte bra. Och sen är det ju Liams temperament, han blir lätt sur och irriterad och är inte den som skojar längre. Han har alltid ett hårt ansiktsuttryck och en hård ton mot alla. Det han döljer stör mig för den grejen gör att den personen han egentligen är sakta försvinner. Jag saknar den gamla Liam som alltid skojade med alla och irriterade Nash och Diego extra mycket. Nu är allt som dött. Han låser alltid in sig på sitt rum och pratar nästan alltid i telefon, han säger att han pratar med sin mamma som är svårt sjukt men jag hör på långa vägar att han ljuger. Han har berättat för mig att hans mamma lämnade honom och hans syster när de var små vilket var hur Charles och de andra hittade honom. De satt längs en motorväg, tätt ihoptryckta mot varandra och var smutsiga och blodiga. På kvällarna hade tydligen många fulla människor gett sig på dom och Liam skyddade sin syster med allt han hade. Han var 11 och hon 9.
En dag hade Charles och Nash snott två motorcyklar som dom racade med på vägen mitt på dagen. Charles fick syn på syskonen och tog med dom hem till deras hus. Senare fick jag reda på att hans syster flyttade till deras morbror som bodde i Alaska men blev två år senare kidnappad, hon var 15 år då.

Jag har försökt att prata med Liam men han ignorerar mig bara. Jag är orolig för honom, visst, vi har inte känner varandra lika länge som Charles och dom andra har men han var ändå som en bror för mig förut och i början av graviditeten.

"Emma?"
Charles knäpper med sina fingrar framför mitt ansikte och genast dras jag ur mina tankar. Jag blinkar några gånger och vänder sedan mitt ansikte mot Charles.
"Vad har du på tankarna?"
Frågar han och höjer på ena ögonbrynet.
"Jag är bara orolig, orolig för Liam"
Suckar jag fram. Charles drar in mig i hans famn och pussar mig på pannan.
"Jag vet älskling, jag vet, det är jag också men det är nog inget att oroa sig för"
Viskar han. Jag begraver mitt ansikte vid hans hals och drar in hans doft.
"Man vet aldrig"
Mumlar jag knappt hörbart och jag tror inte heller att han hörde vad jag sa.

Fastän alla säger åt mig att inte oroa mig kan jag bara inte släppa det, något är på gång och det bådar nog inget gott..

Vad har du på tankarna Liam??

Och vad är det Martinus planerar som verkar ta så lång tid??

När slår han till igen? Kommer Charles finnas där för mig då? Kommer bebisen vara född då?..

Alla dessa frågor får mig snurrig och mina ögonlock blir bara tyngre och tyngre för varje sekund som går. Tillslut somnar i Charles famn med hans lukt runtomkring mig vilket gör mig lugn.
————
****
————
Där fick ni veta lite om Liam:)
-
Rösta & Kommentera❤️