Nordens farligaste Maffia gäng||M.G {AVSLUTAD}

Kapitel 37

A/N:
Tack så sjuuukt mycket för över 10k läsningar och 400 röster! Ni är helt j*vla bäst! Tack tack tack❤️❤️
-
Liams perspektiv
När ytterdörren stängs igen efter att gänget dragit iväg på 'uppdraget' så vänder jag mig mot Melanie. Hon har tårar i ögonen och hennes underläpp darrar. Snabbt går jag fram till henne och drar in henne i en kram men hon puttar snabbt bort mig.
Med besvikelse i blicken kollar jag ner på henne, tårar har börjat rinna nerför hennes kinder och hon har börjat skaka.
"How do I know if I can trust you Liam, how do I know that your not going to give me away like you did with Emma?"
Säger hon och kollar upp på mig med smått röda ögon.
"Look Melanie, Martinus had my sister and she means everything for me, I needed to do something to get her back and I knew that Charles would get her back easily. And I'm never gonna do that mistake again, I feel so dumb. I was just so worried for my sister"
Säger jag och drar återigen in henne i en kram, den här gången låter hon mig krama om henne och så står vi ett tag. Jag låter henne gråta ut mot min axel medan jag hårt håller om henne.

Diana har åkt tillbaks till Alaska då jag inte vill utsätta henne för en massa gäng och skit plus att nu är ju Martinus upptagen med sitt så han borde inte ägna mer tid åt Diana, han fick ju det han ville.

Helt plötsligt börjar Melanie att vrida sig i min famn, jag släpper lite på greppet och kollar ner på henne.
"How are you?"
Frågar jag oroligt, hon kollar upp på mig med en rädd blick medan hennes händer vilar på hennes mage. Hon öppnar munnen för att säga något men stoppas och kniper istället ihop sina ögon hårt. Hon gnyr till och vacklar bakåt, snabbt tar jag tag runt hennes midja görande henne stadigare.
"Wow Melanie, what's happening?"
Fortsätter jag fråga medan en orolig rynka bildas i min panna.
"The baby, I..I think it's on the way"
Säger hon i panik och kollar storögt på mig. Jag spärrar upp ögonen och leder henne direkt ut mot vardagsrummet där jag sätter ner henne i soffan.
Okej Liam, få inte panik nu. Det kan bara vara så att Melanie ska föda och då måste du hjälpa henne eftersom att ingen annan är här. Fuck! Panik. Panik. Panik. Panik.
TA DIG SAMMAN LIAM, FÖR I HELVETE!
"Okey okey, ehm.. i'm gonna try to call the others"
Säger jag med en hyfsat lugn röst medan jag tar upp min mobil från min byxficka men såklart så tappar jag den så den ramlar i golvet.
"For gud sake Liam! Hurry!"
Skriker Melanie på mig och jag kan höra på hennes röst att hon är livrädd men det förstår jag, hon ska kanske eller ja, troligen föda och det är hennes första barn också och hennes kärlek är ute och fajtas.

Med skakiga fingrar trycker jag på knappar och allt möjligt på min mobil och tillslut ringer mobilen till Williams mobil.
*Piiiip*
*Piiiiiip*
*piiiiiiiip*
*Abonnenten du försöker nå kan tyv-.."
"FUCK!"
Skriker jag i panik och vänder mig mot Melanie som vrider och vänder sig på grund av hennes kramper.
Jag försöker då ringa Charles som inte heller svarar. Jag provar att ringa alla men då kommer jag på det, under varje uppdrag brukar vi alltid ha våra mobil avstängda eller lämna dom hemma ifall att någon ringer under ett bakhåll så man blir upptäckt eller liknande.
"Okay, Melanie you need to listen to me now. I'm gonna help you trough this and if you give birth before the others comes home you need to trust me and let me help you"
Säger jag. Hon nickar och börjar andas häftigare.

~2 timmar senare~
"Push Push Push! Melanie Push!"
Skriker jag på Melanie som tar i allt hon har för att få ut bebisen. Jag har radat upp med handdukar, vatten, kakor (?), papper och allt som kan tänkas behövas när man ska föda ett barn.

Ingen av killarna har kommit tillbaka och Melanies kramper har blivit så kraftiga att det blev dags att föda så nu sitter vi här.
"One last time now, the head is out, push with all you got!"
Säger jag åt henne med en hyfsat lugn röst, hon nickar och gör som jag säger. Inom några sekunder hörs ett ljust skrik och jag håller i en bebis.
Vänta va? Jag håller i en bebis, omg. Omg. Omg. Vad coolt! Men vänta. Jag har aldrig burit en bebis föut. Ååå herregud. Hjälp. Hjälp. Hjälp. Panik. Panik. Panik!
"Let me see the baby"
Pustar Melanie lättat ut, så dum jag är. Såklart hon vill se bebisen.
Jag lägger bebisen i en handduk och ger..
Vänta, vad är könet?
Jag kollar och får genast ett leende placerat på mina läppar.
"It's a boy"
Fnissar jag fram och ger honom till Melanie som fått några glädjetårar. Jag kan verkligen se glädjen i hennes ögon.
"Hello my baby boy"
Säger hon och pussar honom på pannan.
"I will name you.. hmm.. Hunter, yea, Hunter Parker"
Mumlar hon fram och ler mot bebisen.
Hunter har alltid varit Melanies favorit namn och efternamnet 'Parker' kommer från William.
"Thanks for helping me Liam, I forgive you, I love you bro"
Säger hon och kollar upp på mig. Ett litet leende ligger placerat på hennes läppar vilket smittar av sig på mig.
"I love you to sis"
Yttrar jag och inspekterar Hunter. Han har samma lilla näsa som William.
"Potato nose"
Påpekar jag skrattandes och Melanie hänger med på skrattet.
"Stop bullying my baby and Williams nose"
Fnissar hon fram med ett busigt litet leende på läpparna.
"But wow, I can't believe you pushed a baby out of your vagina"
Mumlar jag fram vilket Melanie verkar höra då hon ännu en gång börjar skratta medan hon torkar sina glädjetårar.
"I can't either. I'm so excited for when William comes home to see his born baby boy. His son. He's going to be so surprised and happy"
Säger hon stolt och glatt. Inget kan förstöra den här stunden nu.
————
****
————
Jag. Kan. Inte. Bestämma. Mig. När. En. Person. Ska. Dö.
Ska jag vara snäll eller elak?...
-
Tror jag kommer vara lite elak......
-
Säger förlåt i förhand..
-
Skola idag, ugh. Sportlovet gick waaaay för snabbt:((
-
Rösta & Kommentera❤️