Nordens farligaste Maffia gäng||M.G {AVSLUTAD}

Kapitel 40

Jag känner mig hemsk. Jag kan knappt andas. Allt jag kan se när jag blundar är blod. Jag vågar inte sova. Jag vågar inte andas. Jag vågar ingenting.
Det har gått två dagar sedan två av gängets egna medlemmar dog. Sedan våra fiender dog. Mycket har hänt. Igår föddes Lucy, Lucy Smith, min dotter. Jag var överlycklig och det dämpade sorgen och förlusten över Melanie och Liam. Jag är så otroligt tacksam över att Liam räddade Emma, räddade min underbara dotter. Men jag känner ändå skuld. Jag hann aldrig säga ett ordentligt tack, jag hann aldrig förlåta honom tillräckligt innan det var försent. Han hoppade framför Emma när Martinus tryckt på avfyrar knappen och skottet träffade honom i bröstkorgen nära hjärtat, han var redan död när han kom in på sjukhuset.

Jag är arg över mig själv. Mitt uppdrag var att skydda dom, skydda mitt egna gäng och jag, Nordens, just nu, mest fruktade gängledare klarade inte av att skydda sina egna gängmedlemmar. Gängledare sviker inte, gängledare skyddar, gängledare tar ansvar och måste göra alla steg rätt. Jag bröt alla dom 'reglerna'.

I ren frustration slår jag min näve i väggen framför mig.
"Fan Liam! Förlåt"
Hulkar jag mumlandes fram för mig själv.
"Förlåt Melanie"
Fortsätter jag och slår ännu en gång i väggen.
Hur kunde det här hända? Varför visste jag inte att Martinus skulle gjort som han gjort. Varför förstod jag inte?! Varför är jag så fucking trög?!

"Charles?"
Jag vänder mig irriterat om och möts av en förstörd William. Han ser verkligen helt jävla förstörd ut, hans ögon är rödsprängda av tårar, hans hår ser slitet ut som om han dragit och slitit med sina händer i det åt alla håll. Hans kropp är hängig och hans kläder slappa.
Allt är mitt fel.
"Du..du måste ta hand om Hunter för mig, kan du det?"
Säger han med en bestämd ton, ändå kan jag höra tvivlandet i rösten.
"Va?"
Frågar jag, vad pratar han om?
"Kan du uppfostra Hunter som din egen? Jag måste iväg och vill att Hunter ska vara i säkert förvar tills jag kommer tillbaks"
Förklarar han med ett snett leende.
"Du kan inte lämna din unge till mig William, Melanie skulle blivit besviken på dig, hon vill att du ska uppfostra honom"
Säger jag och kollar honom i ögonen. Att han ens frågar mig det här, varför vill han inte uppfostra honom själv? Det är ju hans barn.
"J..jag kan inte. Det går inte. Snälla Charles, ta Hunter och uppfostra honom väl, berätta inte om mig för honom, säg inte vem hans riktiga pappa är, eller vet du vad, säg bara att du är hans pappa eller nåt tills jag kommer tillbaka. Snälla Charles, jag ber dig"
Säger han medan hans ögon blir blanka utav tårar. Jag tvekar, länge. Jag har inget problem med att ta hand om Hunter det är bara det att jag inte förstår mig på varför?

Efter mycket om och men bestämmer jag mig för att ta hand om Hunter tills William kommer tillbaks ifrån vart han nu ska. Jag säger det till honom. Han tackar och kramar om mig hårt.
"Ta hand om er nu, alla fyra och ta hand om min lilla baby boy. Ge honom det här när han listat ut sanningen"
Säger han och ger mig ett litet kuvert med Hunters namn skrivet med en fin skrivstil på framsidan.
"Va försiktig där ute nu William och se till att komma tillbaka snart, vi kommer sakna dig"
Säger jag och tar emot brevet. Han nickar och går sedan därifrån, bara sådär. Jag skakar suckandes på huvudet och börjar röra mig mot Emmas sjukhus rum. När jag kommer in ser jag att Josh står där med Hunter i sin famn men min uppmärksamhet dras direkt till den lilla krabaten som ligger sovandes i Emmas famn.
"Hey baby girl"
Säger jag och bär upp lilla Lucy i min famn.
"Vart är William?"
Frågar Josh och går fram till mig med Hunter som ser ut att vara på gränsen till att börja gråta.
"Ehm.. det ja.."
Börjar jag men avbryts av Emma.
"Vad är det där för brev du har där?"
Frågar hon och pekar tvekandes på det lilla kuvertet i min hand.
"Det.. ehm.. jag tar det från början. Josh, hämta resten av gänget och säg att det är viktigt"
Säger jag och genast får han en orolig rynka i pannan. Han nickar snabbt och lägger försiktigt ner Hunter i Emmas famn innan han skyndar sig ut mot cafeterian där resten av gänget håller hus.

"Har något hänt? Vart är William?
Frågar Emma oroligt och jag förstår henne, vi har precis fått barn och vad som helst kan ha hänt.
"Allt är okej älskling, William har bara gjort ett.. tufft beslut"
Säger jag tvekandes. Hon nickar och ler ett snett leende. Hunter ser inte längre ut att börja gråta men det borde han om han bara visste. Jag förstår mig fortfarande inte på varför William gör så här mot sin egna son, mot sitt egna gäng.

När hela gänget sitter samlat i sjukrummet håller nu Dylan i Hunter och Emma i Lucy för att amma. Eller Dylan ammar ju inte.. men ni fattar nog vad jag menar.
"Såå, vart är William?"
Frågar Haynes och kollar oroligt på mig likt alla andra.
"H..han"
Jag tar ett djupt andetag.
"Han har lämnat oss, lämnat Hunter. Han sa att han var tvungen att åka iväg, vart vet jag inte och inte heller varför men han bad mig att ta hand om Hunter. Det här brevet.."
Börjar jag och ser hur många drar efter andan.
"Det här brevet ska jag ge till Hunter när han listat ut att.. jag inte är hans riktiga pappa"
Avslutar jag med sammanbitna läppar.
"M..men vadå? Han lämnade bara sådär?!"
Utbrister Diego argt och ställer sig hastigt upp. Jag nickar och suckar.
"Men varför?!"
Ryter han men jag vet att han inte menar det mentalt mot mig.
"Jag vet inte"
Säger jag ändå och skakar sorgset på huvudet.
"Han var som en far för mig"
Säger Colton och fäller en tår. Haynes nickar instämmande och jag ser att han försöker hålla sig för tårar.
"Varför lät du honom gå?"
Frågar plötsligt Emma.
"Jag försökte övertala honom att stanna med Hunter men han sa att han behövde åka iväg, jag kunde inte ändra på hans beslut, han hade redan bestämt sig"
Suckar jag fram och kollar ner i golvet.
"Så jag har beslutat att.. vi ligger lågt med gänget, ni får själva bestämma om att flytta ut från huset eller inte men nu när vi har två barn att ta hand om måste vi fokusera på dom och skydda dom med allt vi har så snälla, hamna inte i bråk med någon"
Säger jag bestämt och de andra nickar instämmandes. Det här blir nog bra... hoppas jag.
————

Rösta & kommentera babeeezz💋
-
DET HÄR ÄR NÄST SISTA KAPITLET ASSÅ WHAAAAT?!!!