Hellboy - Gruller

1

Den fjortonde september var på många vis en dag för de bortglömda men modiga människorna som existerade, precis i utkanten av ditt synfält. Den fjortonde september gick en pojke, som vanligt till skolan, utan att ha någon aning om vilken dag det var. Han var en av de bortglömda. Skolan han med lite besvär snart var inne i var en mycket gammal skola som säkerligen funnits sedan femtonhundratalet, med sina spruckna breda stenar som var ihopmurade gav den ett något sjaskigt utseende. Den 15-årige pojken trippar upp för trapporna med fossil i, han håller huvudet högt som om han äcklas av dem. Låter inte blicken hitta marken en endaste gång. För de eleverna han passerar ser han ut som en helt vanlig pojke, en pojke med mörkt hår klippt i en så kallad pottfrisyr, de gröna ögonen vandrade ständigt iväg, som om han jämt och ständigt befann sig någon annan stans mentalt. Han är normallång, kanske lite över en meter och åttio centimeter. Någon elev fastnar lite med blicken på honom medans de andra ignorerar pojken totalt, för han är en av dem bortglömda. Han finns men tar sällan mycket plats utan håller sig långt borta från centrum, för vad skulle hända om han hamnade i centrum. Hur skulle hans dolda talang för att få människors hud att knottras av obehag med sin brutala men realistiska fantasi?

Han, pojken vid namn Leopold Wahlbeck tar fram sin nyckel ur den simpelt svarta ryggsäcken, för in den i det tröga låset och vrider bestämt om. För han har under de tjugofem dagarna han haft detta beige-grå skåpet har han lärt sig att låset är trögt som sirap. Man måste bestämt vrida åt höger för att det ska ge med sig. Leo blickar ut över det folkhavet, fastnar med blicken ut genom fönstret och drömmer sig iväg, för att han är en dagdrömmare kan man se på mils avstånd, de gröna ögonen som ständigt vandrar iväg och den nästintill svävande gångstilen får folk omkring att tro att han är någon annanstans, de tänker att han är djupt inne i sina tankar, att han är nere i sin fantasi. Men de skulle bara veta vad som gömmer sig i Leopold Wahlbecks fantasi.

Han tar ut sina böcker, fastnar med blicken, som alltid på det niosiffriga telefon numret som är hastigt nedklottrat. Det står något prydligare över ett namn, ett namn på fyra bokstäver. Ivar. Och just eftersom det är den fjortonde september, de bortglömda men modigas dag bestämmer han sig efter en minut av dividerande med sig själv för att tillslut famla efter den mycket skadade vita Iphonen, den som ser ut som att den fallit från ett höghus och överlevt. Glasset är splittrat i hundra om inte fler olika riktningar. Hans tumme flyger över den krossade skärmen, först knappar han in den fyrsiffriga koden 0212 som står för hans födelsedatum, den tolfte december tjugohundra två kom han till världen. Efter den korta koden tar han sig med lätthet in på den gröna appen med en samtalslur. Han måste dubbelkolla två gånger innan han enkelt knappar in det niosiffriga numret. Dubbelkollar en gång till för att sedan skriva ett enkelt hej på ett av de vackraste språken han vet, spanska. Han är något nervös när han har skickat iväg sms-et.

Okänt nummer 09.14
"Hola"

Han inser vad klockan är och letar snabbt igenom det lilla beigegrå skåpet efter sin gröna matte-mapp. Han finner den inom två minuter, trycker igen det guldiga men tröga låset för att bege sig mot sal trehundratjugo. Två minuter innan lektionens början är han inne i den vackert beige lektionssalen med uråldriga tavlor på väggarna.

Ivar 09.57
"Och du är?"

Svaret den sextonåriga pojken får känns drygt och hårt men han vägrar ge sig. I rädsla för att denna Ivar ska veta vem han är väljer han snabbt ut de två första bokstäverna i sitt namn, det känns tryggt att Ivar inte kommer få reda på vem han är.

Okänt nummer 10.03
"Le"

Ivar 10.04
"Du har nog kommit fel"

Leo ser frågandes på svaret, hur kan en människa vara så ohövlig mot någon den knappt vet vem det är? Han svarar försiktigt, försöker formulera det så ödmjukt han kan förmå sig själv, för egentligen vill hans oändliga fantasi inget annat än att svara något hemskt men han gör sitt bästa för att behärska sig.

Okänt nummer 10.09
"Du är väl Ivar?"

Ivar 10.10
"Hur fan vet du det"

Trots att det korta svaret är hårt får det den sextonårige pojken att le svagt. Han kan inte låta bli att undra vem Ivar är i verkligheten, är han lika kaxig och hårt i verkligheten också?

Okänt nummer 10.21
"Ditt nummer är nedklottrat på mitt skåp"

Ivar 10.21
"Vilken jävel är det som har klottrat det där?"

Ivars svar får Leo att förvirrat dra ihop ögonbrynen, vem har egentligen skrivit det där numret? Han anstränger sig inte längre för att vara trevlig, svarar kort och fantasilöst, för om det är något han vill så är det att gömma sin kreativitet. Hans svenskalärare Jenny berömde honom snabbt för hans oändliga fantasi och hans sätt att formulera sig, men Leopold vet att den kreativiteten han så många gånger har blivit berömd för, den kommer en dag ta livet av honom eller någon han älskar.

Okänt nummer 10.25
"Antagligen du, med tanke på att det står på insidan"

Ivar 10.27
"Varför var jag dum nog att skriva det där"
"Jag menar vilken jävel skriver sitt nummer i sin kompis skåp?"

Okänt nummer 10.34
"Du, antagligen"

Ivar 10.36
"Jag är faktiskt ganska snygg"

Han ler smått åt Ivars inkompetenta svar och logik. Han bestämmer sig för att spela obrydd trots att han inte vill annat än att veta mer om denna Ivar. För något som Ivar gör är att väcka Leos uppmärksamhet rejält. Och det i sig är svårt.

Okänt nummer 10.43
"Okej?"
"Vad vill du att jag ska göra med den informationen?"

Ivar 10.44
"Gör vad du vill"

Ivar har ändrat namnet på "okänt nummer" till "Le?"
Du har ändrat namnet på "okänt nummer" till "Ivar"

Han ler vagt åt den nyligen uppenbarade texten. Ivar du har gjort något du snart kommer ångra, för Leopold Wahlbecks fantasi är inget att leka med.

Då så, första kapitlet avklarat och jag är så taggad på att få reda på vad ni som faktiskt läser tycker om den. Personligen älskar jag att skriva lite mörkare storys, så det kan hända att den blir något skrämmande. Dessutom älskar jag att läsa Stephen Kings böcker så det här är ett försök till att leka Stephen. Normalt? I don't think så.