Hellboy - Gruller

3

Ivar 11.23
"Varför är broken smille din favoritlåt"

Sms:et får Leo att dra på smilbanden, trots tårarna, Ivar är så udda och dryg, vilket får honom att le. Eller det får inte bara honom att le, utan även den varelsen som lever i hans fasansfulla fantasi. Det är ett brett leende, ett skadeglatt leende. Ett ensam tår träffar den trasiga iPhone displayen, han vet inte varför han gråter, hans tankar vandrade, med hjälp av den mörka varelsen som gömmer sig i hans kreativitet, in på en massa sorgliga tankar, tankar som han försökt dölja djupt inom sig. För vad skulle annars ske, om någon fick reda på allt han döljer? Det skulle kunna hota allt han håller och har hållit kärt, han beslutar snabbt att han måste komma på andra tankar, vart var det han lade de vita och extremt slitna hölurarna? 

Leo börjar metodiskt gå igenom de stegen han tidigare under den andra lördagen i september genomgått för att hamna i sin säng med blicken vänd ut genom det stora fönstret med en lagom stor fönsterkarm, fönstret ut mot den intensivt gröna gräsmattan. Han beslutar sig för att hörlurarna förmodligen ligger kvar nere i det lantliga men moderna köket. Huset som han är bosatt i är ett relativt nytt hus, kanske byggt för strax över tio år sedan, med en grå-beige ton på fasaden, de alldeles lagom stora fönstren och de små detaljerna på verandan, kring fönsterna, längs med taket och vid gavelspetsarna finns vackert handgjorda solar som formar sig i eleganta bågar, alla detaljer gör det till en mycket vacker byggnad. Man märker tydligt att någon med en stor passion för snickeri, arkitektur och detaljer överlag har fått fria händer att dekorera utsidan som skulle komma att bli så harmonisk och vacker. Huset är, enligt Leopold Wahlbeck, ett mycket hemtrevligt och vacker hus , med en gammaldags lantlig stil med en enkel men elegant touch. 

Men det finns ett rum i det idylliska huset som sticker ut, följer inte riktigt samma tema, ett rum med mörka kalla toner, posters av olika indie artister och en unik rappare, böcker i alla genrer som man kan tänka sig, alla förutom skräck, för om det är något Leopold inte behöver mer av är det skräck och mörka fantasier. Dem har han redan tillräckligt av. I det ena fönstret finns en orkidé, de enda växterna han har lyckats hålla vi liv under en längre period, det andra fönstret är tomt, just för att han ska kunna sitta i fönstret och läsa och lyssna på indiemusik, något han insett att han älskar, lugnet, rytmen och det harmoniska över låtarna får honom på andra tankar.

Le? 11.32
"Jag tror att det är för att jag kan relatera"

Ivar 11.35
"Vadå har du ett trasigt leende eller?"

Vadå trasigt leende far genom Leos huvud, varför skulle han ha det för att kunna relatera? Var det här normala frågor? Leopold Wahlbeck som vid tidig ålder hade dragit sig undan från allt levande, i rädsla för att skada dem få han faktiskt älskar. Har han ett trasigt leende? Ja ibland har han kanske det, speciellt med tanke på att han alltid ler, oavsett hur han mår. Vad ska han svara? En halvsanning får duga bestämmer han sig för.

Le? 11.42
"Kind of ibland"

Ivar har ändrat namnet på "Le?" till "Miss Le med det trasiga leendet"

Ivar 11.43
"Okej?"
"Vadå är du en sån där deprimerad?"

Frågar får Leopold Wahlbeck att förbryllat dra ihop ögonbrynen, vad betyder egentligen begreppet deprimerad? Innebär det att man har varit på botten under en längre tid, att man inte orkar kämpa längre eller att man mår sämre och sämre för varje dag? Tankarna går på högvarv i den strax sextonårige pojkens huvud, han sluter ögonen, finner sig tänka på hur livet skulle varit om han inte tog avstånd från människor, modig och godhjärtad som han är, för deras egna säkerhet. Skulle han haft vänner i mängder? Eller kanske några få men extremt nära, några som aldrig skulle överge honom eller kanske någon som faktiskt älskade Leo och ville följa honom genom hela livet. 

Men hur vet man egentligen om man är deprimerad. Skulle det vara något fel om han vore deprimerad? Han beslutar sig för att svara svaret som är säkrast, ett ord med tre bokstäver, men innan han kan knappa in det korta ordet behöver han slå in den simpla koden, som står för hans födelsedatum, den tolfte december tvåtusentvå, för att återigen få tillgång till de få sakerna som faktiskt existerar i den extremt trasiga iPhonen, så som sms med Ivar och familjemedlemmar, indiemusik och anteckningar, anteckningar om allt mellan himmel och jord, vackra namn, låttexter och ett dokument fyllt med ideér och tankar, tankar som är så brutala och realistiska, som skulle kunna få vilken vuxen man som helst att rysa och frukta vad som finns utanför hans medvetande. De tre orden skrivs snabbt och följs med en fråga.

Miss Le med det trasiga leendet 12.01
"Nej"
"Skulle det vara något fel om jag var det eller?"

Ivar 12.04
"Pk eller?"

Miss Le med det trasiga leendet 12.23
"Nej"

Leopold Wahlbeck lägger ner den vita mobilen, varför? Kanske har han tröttnat på Ivars dryghet eller så får den honom att komma in på tankar som får Leo att sucka, den gåvan han blivit tilldelad är verkligen inte till stor hjälp, den tycks bara förstöra för honom. Den får honom att ta avstånd från människor han älskar, den får honom att behöva tänka efter varje gång innan han handlade överlag, oavsett om det var i tal eller text. Men främst av allt får den Leopold att tveka på allt och behöva kämpa så hårt mot den mörka, hetlevrade och hämndlystna varelsen, varelsen som så gärna skulle ta över mer än bara Leopold Wahlbecks fantasi, om den, om man nu kan kalla den för en den, fick bestämma skulle varelsen snart ha kontroll över allt. Och tanken på det får Leopold Wahlbeck att behöva ta flera djupa och lugnande andetag och knyta nävarna av ansträngning, behöver anstränga sig för att inte förlora kontrollen, kontrollen över allt. För något som är säkert så är det att mycket vilar i Leopold Wahlbecks händer, många liv kan räddas av honom.

Älskar att leka Stephen King även om det inte ens är i närheten av hans mästerverk, så underhåller det mig och distraherar mig från verkligheten.