Hellboy - Gruller

8

Det var en helt vanlig tisdag han hade fått för sig att lämna sin säng, kanske runt 02.34, eller han hade inte riktigt fått för sig det, utan han hade snarare känt sig extremt dragen, bort, från allt. Han hade sömndrucket stapplat genom den tunna dörren, och vidare ut i det lilla hall-liknande utrymmet, som för nuet var fyllt med böcker, hans böcker. Staplade i högar, i alla genrer utom skräck, stod de, ståtliga men sårbara. Men han promenerade förbi dem, utan att ta större notis om dem, utan fortsatte ner för den ovanligt tysta trappan, som om den visste att något annorlunda var på gång, och i vanliga fall knarrade den under den minsta beröring.  Det fick honom att ana något, och han försökte vända sig och traska upp till den nästan obehagligt varma IKEA sängen. Eftersom hans planer på att vända verkligen inte verkade funka, valde han att fortsätta, ner i ännu ett hall-liknande utrymme, detta fyllt med gammalmodiga, ljust blåa tapeter. Leopold visste hur mycket hans mamma, som förövrigt aldrig riktigt noterat att hennes son fortfarande levde, älskade de där fördömda tapeterna, men själv hatade han dem. Varenda gång han passerade dem kändes det som att de skulle sluka honom, vilket inte kändes som något speciellt positivt. Han höll alltid andan när han passerade dem, som om han skulle vara osynlig. 

 Leo tassade vidare till köket, som han faktiskt gillade, enkla gula tapeter som prydes med liljor där väggarna inte fylldes med det varmt beige kaklet.  En liten men elegant och lantlig köksö, står likt en bar mittemot de övriga bänkarna till höger om honom. Men han lämnade det bakom sig, och tog sig vidare ut i hallen, för att dra på sig första bästa skor, som visar sig vara ett par ljusa sneakers han inte ens visste att han ägde. Vilket leder till att han byter ut dem mot de obligatoriska och svarta vansen han alltid bar, klampade ut genom den mycket väl-dekorerade dörren i lackat björkträ och ut i friheten, förvisso en mycket sårbar sådan, men vad gjorde det för stunden? Han kände sig fri, friare än på många långa år. 

Utan att veta vart han gick följde Leopold Wahlbeck efter den där längtande och frigörande, men även något obehagliga känslan som numera styrde hans steg, bort från stadslivet, och all fort av bebyggelse. Rakt ut i skogen bar det av, vilket obehagade honom, han hade alltid burit på ett hopplöst lokalsinne vilket hade dragit ner hans idrottsbetyg rejält. Så när han började sin promenad, som skulle visa sig bli väldigt lång, gav han upp hoppet när han smög över det första trädet. Han förberedde sig på att aldrig mera komma tillbaks, vilket visade sig att han gjorde rätt i. 

Efter vad som måste ha varit flera timmars vandrande, slog han sig ned på en ensam stubbe, och sände en blick mot armbandsuret som alltid var fastspänt kring hans handled. 04.19, Han suckade, och kände något krypa upp över benet och, bita honom? Vilket resulterade i att den sexton åriga Leo snabbt, i ren reflex, borstade bort det som bitit honom, myror, lyckat. Så han reste sig upp och fortsatte vandra, över stock och sten. Fortfarande utan någon aning om vart den mystiska dragningen förde honom, kanske var det någon som sett hans orättvisa? Eller något som ville döda honom? Båda alternativen var ganska otroliga men enligt Leopold hade de varit bättre än att fortsätta, så som han gjort i snart sjutton år, leva ett liv utan att våga något. 

Plötsligt tycktes den där dragningen dras mer specifikt mot en stor ek, det måste ha varit det största trädet Leo någonsin sett, både på film och i verkligheten. Och för några sekunder inbillade hans sig att det var en kvinnas ansikte som uppenbarade sig i barken, men han intalade sig själv att han bara var paranoid. 

Men vid en närmare granskning insåg han att det verkligen var som ett kvinnoansikte som dolde sig i barken. Vilket väckte hans nyfikenhet, och han närmade sig trädet ännu mera, vilket skulle vara ett stort misstag, för efter det tycktes ha falla, i flera sekunder, minuter, timmar, dagar, år eller i all oändlighet, han kunde inte identifiera om det bara hade gått tre sekunder eller tre år. När det visade sig att Leopold Wahlbeck fallit klart för denna gång, vågade han kasta mer än snabba blickar kring sig, och insåg att han stod öga mot öga med kvinnan vars ansikte dolt sig i barken. 

Och efter typ en månad uppdaterar jag här igen. Ska verkligen försöka komma igång med denna lilla pingla igen. 

Mitt word funkar inte, för att Tompan har låst allas konton så jag måste antingen skriva i wattpads skrivgrej eller i Wordpad, och då är Wattpads den som är minst dålig. 

Nog om mina issues, någon som vill dela med sig av något problem eller något annat?