Hellboy - Gruller

14

Väntrum, ett rum där man väntar på att få hjälp, iprincip så är det så funderar han medans han ser sig omkring i det kala och folkfyllda väntrummet där minst tjugo personer måste befinna sig, likaså Leo och hans mor, misstänkt Schizofreni är de orden som ringer i hans huvud, visst hade han tyckt det var rätt obehagligt, men psykos var väl ändå lite att överdriva? Men skolsköterskan hade insisterat på att skicka en akutremiss till vårdcentralen för att kolla upp det, vilket inte är en sån bra idé. 

I varje berättelse finns ett korn av sanning, likaså i varje människa, och i det där lilla kornet av sanning frodas mörkret djupt inom honom, kanske sitter kornet av sanning mellan hans ögon, eller mitten av bröstkorgen. Oavsett vart det än sitter så blir de snabbt inkallade till en läkare, antagligen är han specialist på psykoser funderar Leo medans han artigt hälsar på honom, namnskylten visar att han heter Gabriel, vilket han även yttrar med ett bländande leende när han skakar hand med både Leopold och hans mor. Även om han verkar högt utbildad, så kommer han inte kunna lösa det här tänker han dystert och sätter sig lydigt på britsen, precis som han blivit ombedd att göra
"Så vad får er att tro att du lider av Schizofreni?" frågar Gabriel och nickar mot Leo, och han skymtar hur läkaren öppnar den sen tidigare nästan helt tomma journalen tillhörandes Leopold Wahlbeck
"Du har alltid varit rätt frånvarande, men så föll du ihop i förrgår?" det är som om hans mamma väntar på bekräftelse från honom, så han nickar svagt innan han vänder blicken ner mot sina händer, de är mjuka och lena, med mjuka och små veck i handflatorna, helt oskadda, till skillnad från hans ansikte. Mjukt smeker han två utav de lena fingrarna mot de vanskapta ärren som förevigt är intatuerade i hans, frånsett det, nästan felfria hy
"Vill du beskriva vad som hände?" Gabriel vänder sig mot honom och han tittar hastigt upp, så han möter sin läkares ljust bruna ögon, de är nästan som hasselnötternas skal, de vi brukar äta om jularna drömmer han sakta innan han inser att han förväntas svara
"Ehm, jag vet inte riktigt, ena sekunden stod jag och pratade med min vän Robin, och nästa, nästa" han kommer inte vidare, någon vill inte att han ska berätta om den sovande kvinnan, hennes vars hjärta är så trasigt att det brister av minsta beröring, eller den förändring han bevittnat tidigare under veckan, det är deras lilla hemlighet, och han har aldrig haft en hemlighet, det är bäst att jag månar om den beslutar han sig för och blinkar några gånger för att återfukta de ovanligt torra ögonen, inklusive de ljusa irisarna som han ärvt av sin far. 

"Och Robin, hur gammal är han?" Gabriel granskar noga sin klient, i vanliga fall hade han aldrig misstänkt Schizofreni på den taniga pojke som sitter framför honom, men något med hans uppsyn får Gabriel att misstänka allvarlig Schizofreni, hans mor nämnde tidigare att han haft svårt med vänner, och ofta hållit till ensam på sitt rum med en bok i handen, men nu sitter pojken och säger att han stod och pratade med sin vän, vilket brukar vara en återkommande grej för hans Schizofrena patienter, är de inte förföljda så är de kär i någon som inte fanns, eller skaffade vänner som aldrig kommer existera.
"Han går i trean" mumlar Leo som svar och Gabriel nickar sakta, typiskt tecken, äldre och coolare personer som plötsligt tar kontakt med yngre och ensliga själar
"Och hur länge har han upplevt symptomen?" frågar han vidare, sliter blicken från den spinkiga killen, som absolut inte är äldre än sexton, hans mor liknar honom, mörkt och kvalitativt hår, långa mörka ögonfransar och ljusa ögon, men till skillnad från sin sons ögon är hennes ljust blåa, hon stryker bort en mörk hårslinga och fäster den noggrant bakom sitt högra öra. 

"Han försvann den 2 oktober, och kom tillbaka under februari" Leo ser irriterat mot sin mor, ser hon inte att han sitter där, precis mittemot Gabriel? Även om han försöker dölja det så är han fortfarande skärrad, han har inga minnen alls av de tre månaderna han varit borta, så tänk om det egentligen var en psykos? Funderar han och får nästan gåshud av det, som om det inte räckte med den där äckliga varelsen som gång på gång förstör hans liv? Om han nu ska vara schizofren också, så är det här dömt att misslyckas, då är han dömd att för evigt våndas i oändligt mörker, oförmögen att se ljuset som ska finnas i varenda mörker, och han inte går att rädda
"Och sen nu, så slog det till igen" han känner knappt igen sin mor, hon är nästan lika hysterisk som den natten då hon fann Leo på sitt hallgolv
"Utsalgen på marken?" fyller Gabriel i med en frågande ton  och Leos mor nickar bara stumt, med tårarna i halsen, kliar sig lätt på ögonlocket
"Sömnproblem, lider du av det?" frågan kommer som en blixt på en klarblå och sorglös himmel, han trevar med blicken, möter snabbt Gabriels genomborrande blick, sedan mot hans mor och sen tillbaks till det vidriga plastgolvet. 
"Ja" yttrar han tyst, och kliar sig hårt över ärren, hans mor spänner blicken i honom, men han viker bara undan
"Leo sluta!" snäser hon tillslut och som svar ryggar hennes son tillbaks, hans mor sansar sig, rättar till handväskan i knät och kliar sig i hårbottnen
"Hur länge har han haft, ärren?" hans läkare tvekar vid ordvalet för de groteska ärren som blomstrar likt rosor på hans kinder, kanske vill han undersöka dem närmare tänker Leo, men aldrig att någon annan än hans mjuka händer får röra de känsliga ärren, de är en del av honom nu. 
"Sedan han kom tillbaka" hans mors ögon tåras återigen och Leo suckar djupt, varför är allting så överdrivet? Om han har ansiktet fullt med ärr får det väl vara så beslutar han sig för och sluter ögonen, väntar på att det här oändligt tråkiga mötet ska ta slut, men somna kan han inte, allt han hör är sin mors och Gabriels diskussion om eventuella behandlingar. 

I slutet av den sövande diskussionen vänder sig läkaren mot honom, ser sorgset på honom innan han yttrar orden som får Leopold Wahlbecks liv att stupa åt helvete på riktigt "Schizofren, du är schizofren min vän" 

Två kapitel på mindre än en månad, kan man få en applåd eller? 
Har provat att skriva om Ludwig Kronstrand, i sms form, och det är lite udda, läs gärna om du har tid eller lust <3

På återseende