Hellboy - Gruller

16

Återigen tror han att han vaknat, men skuggorna i rummet tyder på något annat, i sitt stilla sinne vet Leopold att det här är något värre, det här är något utöver det vanliga, likaså sömnen som alltid kryper över honom när klockan slår 03:20. 

Trots sömnen som kravlar sig över honom så tvingar han sig själv att ligga vaken, förhandla och argumentera med sig själv, tills allting är tröttsamt och irriterande, tills Leopold knappt vet vad som är upp och ner. 

Miss Le med det trasiga leendet 03.28

"Jag ville säga berätta att jag var jag, men jag vågade inte. För chansen att du skulle fortsätta skriva med mig efter det är inte speciellt stor. Förlåt Ivar för att jag ljuger och kommer fortsätta ljuga."
Inte Levererat.

Smset Leo inte sänder känns fel, likaså skuggorna som dansar över den södra väggen, han kan känna deras intensiva blickar, han vet att de betraktar honom, men istället för att lägga vikten vid dem, sluter han ögonen och inväntar John blund. Leopold påminner sig själv om att han måste be sin mor om sömntabletterna hans läkare föreslog, för de få timmarnas sömn han lyckas få är knappt tillräckligt, inte sedan han mötte den sovande under jorden. Där och då förändrades allt, ärr skapades med omsorg över hans hy och allting som varit fel ställdes till räta, eller iallafall nästan, han känner fortfarande hur det inom honom lever, men bara vilar sig en stund. 

Sluter ögonen för att ta igen den vakenhet varelsen haft under alla Leopold Wahlbecks år på den här planeten, under alla dessa år har han alltid dragit sig undan, varit rädd för att förlora och skada människor han älskar, men kanske, kanske är allt det över nu. Istället för att grubbla mer över det, skjuter Leo tankarna åt sidan och tänder sänglampan, låter den blåsa bort alla skuggor med sitt milda och gula ljus, försiktigt, som om den skulle gå sönder, plockar han upp boken som han kommit på sig själv med att älska under den senaste veckan. 

De gulnade sidorna invaggar honom i en falsk trygghet, historien om Anna, hennes syster Kate och den rebelliska storebrodern Jesse, hur Anna kräver medicinskt självbestämmande och inte längre vill donera blod och benmärg längre, när hon dessutom ska sätta till en njure vägrar hon. Det hela är nästan så hjärtskärande att han börjar gråta, och när de sista sidorna är avscannade rinner tårarna för fullt, när han hastigt drar efter andan och släpper ut en snyftning pressas hans dörrhandtag ner. 
"Men Leo, klockan är halv fyra" säger hon, tröttheten speglar sig i hennes ögon och håret står som en rufsig gloria kring hans mors huvud. 
"Jag kan inte sova" yttrar Leopold tyst, väljer att berätta det efter alla dessa år av sömnlöshet, hans mor ser bekymrat på honom, man kan nästan se allting som far igenom hennes kaosartade hjärna.
"Vill du ha en kopp te?" frågar hon i ett mjukare tonfall än tidigare, lutar sig mot dörrkarmen i björk och ser medlidande mot sin son, det hon lidit av ända sedan hennes pojke försvann en kall höstnatt, har nu även drabbat honom. 
"Nej tack, kan du ringa till Gabriel imorgon?" Frågar han tyst, pillar sakta med hundöronen han vikt vid sina favoritdelar i den nu utlästa boken. 
"Självklart vännen, är det sömnen som spökar?" undrar hon och får endast en nick till svar, det räcker för henne, sömnproblem räcker till henne, måste även hennes son drabbas av det? Det är det som går i hans mors tankar hela vägen ner till köket, där hon häller upp en kopp te åt sig själv. 

Tyst suckar hon, sömnen hon tidigare önskat så gärna tycks dra sig längre och längre från henne, men varje sekund är hon rädd för att ännu ett samtal ska inkomma, att någon ska berätta för henne att hennes son upplevt ännu en kort psykos. Det var det som präglat gårdagen, redan kring tolv hade hon en föraning, och när Leopolds mentor äntligen ringt, så var det värre än den första gången, åter en kortvarig psykos, något som inte bådar gott inför hennes sons framtida liv, men kanske kan det göra författandet ännu bättre, vackrare och gestaltande funderar hon. 

Att det är det han borde göra är det ingen tvekan om, flera gånger har hon skrämts av hans förmåga, eller förbannelse att förtrolla läsaren, låta dem se monster, eller knappt ens det behövs, bara själva känslorna han lyckas frambringa kan hålla henne vaken i nätter. Får henne att undra vilket som är upp och ner, om världen verkligen är så som vi ser den, eller om det bara är en illusion, kanske är hennes son en utav de få som ser klart genom en diffus verklighet. 

"Morgon" mumlar Leopold till sin mor, kliar sig över kinden, innan han fortsätter klia i hårbottnen "Godmorgon, och vill du snälla sluta klia dig?" hälsar hon innan hon återgår till sin mejls inkorg, återigen ligger hon efter med en rapport. "Men det kliar" muttrar pojken som en gång i tiden varit knäpptyst, som numera har en diagnos, som förhindrar honom från att ta körkort, eller kommer kunna hindra honom, pratar mer än någonsin. "Leo, snälla, du förvärrar det bara" hon betonar varje ord, hon vågar knappt se över det ärrade ansiktet, vem har skadat hennes vackra son så illa? "Skitsamma, det" han hinner aldrig längre "Leo! Vårda ditt språk!" avbryter hans mor, och Leo ryggar tillbaka, ovan vid att hans mor höjer rösten på det viset åt honom. 

I slutet av dagen är han trots allt fortfarande en feg liten skit, är det sista han tänker innan han bestämmer sig för att skita i frukosten. 

-

Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen

Vart jag hör hemma

Eller vart jag trivs längre.