Hellboy - Gruller

17

Det hela känns underligt, varför känns det som om han ständigt ska vakna ur en skum dröm? Det, och varför, varför i hela världen blev det han som fick ett helvete på halsen? Är frågorna han ständigt frågar sig själv, hans mor tycks förtvina och han kan inte göra något åt det. Det kliar återigen i hans hårbotten, så han gör precis det, trots att hans mor insisterade på att Leopold absolut inte fick, så gör han det, river så hårt med naglarna att han tillslut får blod över sina fingertoppar. 

Vid sitt skåp krånglar låset som vanligt, Ivars nummer lyser nästan mot honom, som kommer gående mot sin vän, om de nu kan klassas som vänner? De umgås, mest för att Ivar tycker Leo är ovanlig och särskild, men den allra största anledningen är för att Robin Khatiri är den största fame-diggern i världshistorien. Det är komiskt, för pojken de ränner efter vill helst bara sjunka ner i ett hörn, med en bok i handen och ett par hörlurar i öronen, låtsas att allt är en jävligt sjuk dröm. "Taggad på ytterligare en skoldag?" flinar den långe, och blonde Ivar mot Leo, som mest rycker på axlarna och önskar sig en stund ifred, utan sina efterhängsna kamrater.

Leopolds nästa lektion är svenska, där kan han dyka ner med näsan i sin pågående bok, det är första gången han valt genren skräck, efter allt han varit med om de senaste veckan känns det inte riktigt lika skrämmande längre. Helt plötsligt lockar Stephen Kings verk mer än någonsin innan, han lockas av skräcken och att vara inlåst på en anläggning långt uppe i Maines skogar, det håller hans egna tankar på annat håll ett bra tag. 

Vad som sen händer kan han inte förklara, han får bara ett infall så starkt att han inte kan, vill eller har orken till att avvika, han reser sig upp, tar boken och skyndar sig mot sitt skåp. Leo roffar åt sig sina saker, skyndar sig ut över skolgården och bort mot den närliggande kyrkogården. 

Hans svensklärare noterar att han lämnar hennes lektion, men struntar i att lägga in frånvaro på sin favoritelev, han har tagit nog med stryk för resten av sitt liv. Hon ser en sekund efter sin elev, önskar att han kommer få ett lyckligt slut, men vet redan att han går ett hemskt öde till mötes. 

Leo lämnar skolan, hörlurar i öronen, drar upp ryggsäcken på ryggen, springer bort till kyrkogården. Det är märkligt, han har aldrig varit här tidigare, känner inte heller ett behov av att hälsa på någon som vilar där heller,  trots det dras han dit. Försiktigt klättrar han upp på muren som stänger inne de döda, där hinner verkligheten ikapp honom. 
  Han har aldrig skolkat innan, aldrig lämnat en lektion utan att tyst be om lov. Plötsligt har han tagit ett steg ut i en främmande miljö, det är så överväldigande att han börjar gråta. Tyst och stilla. Han sitter så tills benen har stelnat i sin position, tills han insett att han inte vill eller orkar kämpa mer. Kanske är det därför han dragits hit, för han känner att det är hans nästa hållplats i livet, kanske har det inget alls med det att göra, kanske borde han klunka en flaska vin för sig själv, eller röka en joint. 

Han gör inget av det, istället sitter han kvar, gråter och blickar ut över sin skolmiljö. Hatar den mer än allt annat, hatar sin sjukdom, hatar den sovande kvinnan men mest av allt hatar han sig själv, för den han är och hur han beter sig. 

Hatar hatar hatar hatar. 

Robin ser sig granskande omkring, kisar för att hitta någon som är intressant, fastnar med blicken på kyrkogården som ligger precis över gatan, rycker i Ivars tröja. 
  "Är inte det där Leopold?", Ivar rycker bara på axlarna, ser bortåt och ler när han ser snön som dansar ner från molnen, det är en fascination han alltid haft, vädret i alla dess former. 
  "Kom nu idiot", Robin muttrar bara, tar återigen ett stadigt tag om Ivars tröjärm och släpar med honom bort mot kyrkogården, struntar i om tröjan går sönder, då får Ivar skylla sig själv och struntar egentligen i att Leo gråter, allt som spelar roll är att det ser bra ut. 

Leo ser upp, som om något skrämt ett rådjur, det stämmer nog till större del än han vill erkänna, han blev skrämd när han insåg att Robin och Ivar var påväg mot honom, just precis nu. "Hur är det?" Robin för konversationen framåt, Ivar ser bara ner på sina skor, vägrar möta hans blick, han rycker på axlarna till svar. "Jag har fått medicin", han mumlar bara och Robin skrattar "Inte med hallucinationerna, hur mår du?", han ser ner på sina jeans "Okej, iallafall". 

Leo svarar bara trevande på hans fråga, inom Robin är han förbannad över det, men utåt ser han bara medlidande på Leo, berättar att han är glad att det är bättre.