Skåp nummer 7

Skåpet var klart, helt perfekt blev det, nummer 7 var ett konstverk i metall. Samlaren var lyrisk.

Exakt 110x110 cm. Lyckad svetsning denna gång, släta skarvar minsann! Skåpet var lackerat i en blodröd nyans och två lager klarlack. Misstaget att slarva med lacken hade han gjort med nummer 2 och den gröna färgen där flagnande efter bara två år i källarfukten.

Dessutom var nummer två besvärlig, väsnades utan lov.

Nej, nu är det dags för utfodring sade samlaren med en ovanligt mild stämma och började med en koncentrerad blick mäta upp pulvermos och vatten i sex rostfria bägare...

Skåp nummer 1 stod längst in i vänster hörn av källaren. Inga fönster fanns som gav dagsljus och glödlampan som hängde fritt från taket gav inte mycket ljus här i hörnet. Samlaren knackade hårt på skåp nummer 1 med träkäppen han alltid bar med sig. Mat! Skrek han och började skruva av locket på ovansidan, hålet var skuret efter måttet på en frisbee, den hade grannens oförskämda son kastat in på samlaren tomt, vilket var ett stort misstag. För när fadern  senare på kvällen knackade på dörren i ärende att hämta leksaken gick han rakt i fällan! Han placerades nedsövd i skåp nummer 1. det var så det hela började för tre år sedan.

Samlaren släppte ner en av de rostfria bägare som fyllts med potatismos genom öppningen, det rörde sig i metallskåp nummer 1, en mager blek hand sträckte upp en tom plastflaska, "vatten" väste en röst inifrån skåpet.

Samlaren viskade väsande till svar "nej, jag säger ju att den som spar han har sitt vatten kvar" som följdes av ett hest skratt.

Locket skruvades på och luftfuktighet gjorde att den kärvade en aning, fan vad denna skapelse krånglar fräste samlaren.

Luft ventilen på framsidan hade en fyrkantig form med ett metallnät av centimeter stora rutor. Två magra fingrar med förväxta naglar sträcker sig ut, samlaren rappar till pekfingret med käppen, vänder sig om och hasar iväg mot skåp nummer 2