Jag har träffat döden, om ens så för en stund,
Sett det som fanns att se, men vänt om för att se vad livet hade mer att ge,
Jag har känt när luften lämnat mina lungor och paniken tagit tag,
Men suckat i förtvivlan för att låta lite vara kvar,
Jag har sett blodet lämnat kroppen, och huden blivit grå
Men med ens återfå färgen den hade före då,
Jag har smakat saltet från mina ögon, och fått mig att förstå
Att jag är liten, ensam och otillräcklig,
Men stärkt mig ändå,
Jag har pressat och jag har slitit för att nå mina mål,
Trots detta inte nått fram, vilket fått mig att må,
Som jag vore sista människan i världen, som är liten kall och grå,
Som om någon varit och stampat på mig, som om jag inte kunnat gå,
Jag har tittat upp mot det svarta och upp mot det blå,
Men ändå har jag inte tyckts förstå, att många söker sig dit,
När vad som gömmer sig där uppe ändå inte värt att ta reda på,
