Halfway to hell {Foscar&Ogmar}

Ville?? Igen...

Omars POV:

Jag reste mig upp från golvet och kollade ut i hallen. Ogges skor var inte kvar. Han hade alltså stuckit?! Jag kollade oroligt ut genom fönstret. Oscar såg min oroliga blick och sa:

- jag tror att han gick hem. Han sprang åt det håller iallafall.

- okej svarade jag lättat och satte mig bredvid Felix. På den stolen som stod närmast honom. Oscar gav mig en mördarblick och jag bytte stol snabbt som tusan!!

- förlåt förlåt jag menade inte att sätta mig för nära honom sa jag ironiskt och sträckte upp händerna i luften.

- nej det hoppas jag inte svarade Oscar

- Vaaa?? Felix som suttit och stirrat ut genom fönstret kollade på oss med en frågande blick

- inget mumlade jag.

Jag kunde verkligen inte sluta tänka på Ogge. Han var det bästa som nånsin hänt mig och jag ville verkligen inte vara ovän med honom. Jag är inte rätt person att sitta och säga att jag inte vill vara ovän med honom med tanke på att jag nästan tog död på honom. Men det var ju inte med mening. Jag skulle aldrig ta livet av honom med avsikt. Han litade inte på mig längre. Det visste jag. Det märktes på långa vägar. Och dessutom hade jag ingen att prata med om det. Oscar sa bara att han inte menade så eller att det kommer lösa sig och Felix höll oftast bara med. Han verkade så avlägsen på nått sätt.

Felix POV:

Jag satt och tänkte. Som vanligt. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag älskar Oscar men ibland känns det så konstigt Som att han inte gillar mig tillbaka. Ibland blir han bara ledsen. Utan en riktigt anledning och ibland blir han så himla arg. Lite så som Ogge blev nyss. Men Ogge hade en anledning. Oscar har inte alltid det. Omar och Ogge tycker inte att det är nån stor grej. Dom menar att han kanske bara har lite många tankar runt sig just nu. Men jag tror inte på det. Jag vet att han har haft problem med ätstörningar och andra sådana saker innan. Men sedan vi träffades har det bara hänt en eller två gånger!!

- Felix vad tänker du på?? Oscars röst lät lite fundersam.

- inget svarade jag snabbt. Lite för snabbt

- jag vet att det är nått sa han

- nej men det är inget.

- jag tror dig inte men Okej

- vart är Omar?? Undrade jag

- på toa svarade han

- okej

Omar kom ut i köket och såg omöjligt ännu oroligare ut än innan.

- jag är orolig för Ogge sa han tyst

- varför det??

- för att han inte har kommit tillbaka.

- han kommer nog snart.

Ogges POV:

Jag gick på den folktomma gatan. Helt ensam och värdelös var jag. Som bara blev arg sådär. När jag gick där såg jag nån en stor kille med två andra bredvid sig. Jag kände igen honom. Det var Ville och hans idioter till vänner. Dom som kränkt mig. Slagit mig och skadat mig. Ärrat mig för livet. Men det var länge sedan. Jag bytte skola. Men allt fortsatte på sms och Facebook. Han gjorde narr av mig. På Facebook!! Han skrev elaka saker och fick med sig alla andra. Jag bytte skola än en gång och först då fick jag nya vänner. Felix T.ex. Han fick mig att må bättre och bättre. Då kom Omar in i mitt liv. Han och Felix är goda vänner sedan läääänge tillbaka och Felix tog med mig till Göteborg. Jag och Omar klickade direkt. Jag började gilla honom mer och mer. Och sedan hände det jag önskade mest i mitt liv. Vi blev tillsammans. Omar försvarade mig mot ville och dom så fort det hände något och efter ett tag slutade dom. Jag vaknade upp ur min hemska tillbaka blick av att nån tog tag i min tröja. Ville såklart. Jag kände igen hans starka hemska kräpp: