Lycklig, kär och förkrossad

Kalitel 10

~Troy's POV~

Melissa klättrade sakta ner från kojan medan jag höll blicken på Sebastian, som inspekterade hennes kropp noga, för noga.

Jag började också klättra när hon var nere. ''Så...ska vi börja?'' mumlade Sebastian med händerna i fickan och ett fult flin på läpparna.

Melissa stod likstel bredvid Sebastian och tittade på mig med tårar i ögonen. ''MELISSA! SPRING!'' skrek jag och måttade in ett slag i Sebastians ansikte. Han föll mot marken och slog i huvet i en sten.

Hon gjorde som jag sa och sprang bort in i skogen. Klumpen var efter henne så jag var tvungen att avsluta Sebastian fort.

''Du, om du ens ser på henne dödar jag dig.'' mumla jag tyst då Sebastian låg på marken och gnydde av smärta.

''Okej?'' röt jag och såg hur han hoppade till. Min blick flög åt det hållet Melissa sprungit år och jag började jogga ut i skogen.

Fan.

''Melissa?'' skrek jag flera gånger för att kanske, kanske att Melissa skulle svara.

Mina fötter travade över flera rötter och stenar, ibland snubblade jag och föll hårt mot den fuktiga marken.

''MELISSA!'' skrek jag igen för att försäkra var hon var. Längre bort såg jag en lång, muskellös gestalt gråta. Vänta...

Jag närmade mig Klumpen som stod lutat mot ett träd med ansiktet mot den hårda barken.

''Eh...Klumpen?'' mumla jag tyst och tittade när han vände på det röda ansiktet. ''Förlåt Troy! Jag menade inte att vara elak...'' Viskade han med hulkningar som avbröt honom hela tiden.

Jag la en tröstande hand på hans axel, klappade till honom lite och tittade ner i marken. ''Det är lugnt. Så länge du inte är på Sebastians sida.'' log jag.

''Men du sprang ju efter Melissa, vet du vart hon tog vägen?'' la jag frustrerat till och la ena handen bakom nacken.

Klumpen pekade rakt fram och brast ut i gråt, igen. Han ser läskigare ut än vad han är... Det är som att han har svalt Nasse eller någon.

Mina steg började snabbt öka bort från klumpen och hans gråtande, tillslut hörde jag inget mer. Jag var ensam, i en stor och mörk skog.

''Troy...?'' den feminina rösten var svår att ta fel på. Melissa. Jag vände mig desperat om och kollade på tjejen framför mig.

''Lola...vafan gör du här?'' utbrast jag då jag märkte att det inte var Melissa. Helvetes jävla piss.

''Jag träffade på Melissa, hon ville att du skulle gå till caféet. Sweet and peuré'' log hon charmigt när hon tagit bort en bit barr från min axel.

Jag rusade förbi henne mot en lyktstolpe, jag såg en bit bort. Hack i häl kom Lola och la sin hand i min, men jag försökte få bort den.

''Gå och flirta med Sebastian...'' mumla jag okoncentrerat och försökte få henne att släppa handen igen. ''Du vet..att Melissa... eller glöm det!'' skrattade hon som om det inte var något.

''Vad?'' röt jag. Lolas ögon tittade på mig med en sugande blick. ''För i helvete Lola!''

~Melissas POV~

Min andning var fortfarande andfådd då jag ställde mig bakom dörren hem.

''Hej gumman. Var är Troy och Sebastian, det är efterrätt.'' log mamma som stog i dörröppningen till köket, med en paj i händerna.

Jag brast ut i gråt och rusade upp på mitt rum. ''Helvete helvete helvete...'' mumla jag och drog igen dörren på rummet, och satte mig på det hårda golvet med ryggen mot dörren.

Min mobil surrade till. Troy. ''Hallå...'' mumla jag och la ena armen på mina knän.

''Hur fan kan du vara otrogen? Jag litade för i helvete på dig, och du bara går och ligger med Sebastian!'' Skrek Troy genom luren.

Va?

''Vadå otrogen..? Jag har inte legat med någon!'' Vad har hänt med honom?

''Vem har ens sagt det?'' kved jag med tårar rinnandes ner för ögonen. ''Lola!'' Han lät inte ens ledsen, helt hjärtlös.

''Så nu tror du på Lola mer än mig...?'' frågade jag tyst och förflyttade mig till sängen, där jag la mig ner med blicken upp i taket.

''Du, jag orkar inte snacka just nu!''skrek han. ''Men det var för fan du som ringde!'' överröstade jag honom.

Fan i helvetes jävla piss...

------

Förlåt för dåligt kapitel...men vi ses i nästa kapitel👋❤️