Häxjakten

Sommarsolens varma strålar letar sig in genom den smaragdgröna lövskogen. Himlen är oskyldigt blå och luften ljuder av en magisk fågelsång. En stor svart shirehäst dundrar fram genom skogen. Hästens muskler syns tydligt och pälsen är silkeslen, likt den långa manen. På dess enorma rygg sitter Cordelia, en liten, mager flicka på tolv vårar. Cordelias fötter är bara och det svarta håret hänger spikrakt nedåt och når enda ned till hennes smala midja. På Cordelias gyllensolbrända ansikte, syns små fräknar. Hennes gamla linnetunika är mörkt smaragdgrön, likt hennes klara gnistrande ögon. "Åh, Star Shine, jag älskar dig så och är otroligt glad att du finns." Hon lutar sig fram och slår armarna runt Star Shines breda hals. Samtidigt känner Cordelia ett stygn av saknad. "Mor", viskar hon i Star shines mjuka man. "Mor, om du ville breda ut dina änglavingar och flyga ned till mig." Plötsligt väcks hon ur sina tankar, då ett brak hörs från buskarna framför de och tre stora fullblodshästar hoppar fram. Star Shine reser sig på bakbenen och gnäggar skärande gällt. Cordelia kramlar sig fast i manen och andas stötvis. "Ta fast häxan", vrålar en grov mansröst från ett av fullbloden. En pilbåge höjs och riktas mot Cordelia. Pilen svindlar med rasande fart genom den friska luften rakt mot henne. Hon känner sitt hjärta, hamra hårt innanför bröstet och munnen blir alldeles torr. Det är som om tiden står still och hemska bekanta bilder flimrar förbi i hennes huvud...

Det var höst, löven låg som tusentals färgglada pusselbitar på marken och solen lyste, som guld genom trädgrenarna. Trots att det var tidig höst var det kyligt i luften. Cordelia satt högt upp i en stor Ask och kikade ner genom de färgrika löven, mot den klara kalla sjön. Vid sjön stod hon, hennes egen kära mor. Det stod tre starka män vid hennes sida och hennes handleder var bundna bakom ryggen. "Släng henne i vattnet! Om hon flyter upp igen, vet vi att hon är en häxa", sa den ena mannen med obehagligt len röst. Cordelia rös genom hela kroppen där hon satt gömd uppe bland grenarna. De andra två männen, klädda i långa gråa kappor, knuffade hårdhänt i Cordelias mor i det kalla vattnet. Hon sjönk som en sten, men skulle snart flyta upp, det visste Cordelia. Men sekunder blev minuter och ingen flöt upp till ytan igen...

Tiden börjar sakta ticka fram igen, eller hade tiden tickat mycket längre? Cordelia öppnar sakta ögonen, men i samma stund blixtrar en oerhörd smärta genom den vänstra delen av huvudet och axeln. En fuktig, kall dimma omfamnar henne. Klapprande steg mot sten hörs och en man kliver med beslutande steg in i rummet. Han stannar bredvid Cordelia, som ligger på det kalla stengolvet. Han tar ett stadigt grepp om hennes långa svarta hår och drar henne hårdhänt över golvet och ut på borggården. På marken ligger en stor hög med grenar och i mitten står ett bål. Ett hugg av ångest skälver genom Cordelias kropp och hon grimaserar av smärta när mannen spänner fast henne med tjocka rep runt bålet...

De glödande eldslågorna omsluter Cordelia och lungorna fylls av en svidande svart rök. Genom grumliga ögon, ser Cordelia att någon kommer ridande på Star Shine. Hon känner hur repen lossnar från hennes möra kropp, hur hon lyfts upp på star Shines rygg och hur någon håller om henne stadigt, men varsamt. De rider i en mjuk galopp genom skogen och Cordelia börjar sakta förstå vem det är som räddat henne och nu så kärleksfullt håller om henne. Det är mor, hennes egen älskade mor...