Lycklig, kär och förkrossad

Kapitel 11

Tårarna rusade ner för kinderna då jag lagt på. Vafan håller Troy på med?

Jag kasta iväg mobilen så den studsade ner på mattan.

Min mobil började vibrera igen vilket fick mig att vända på huvet och ta upp mobilen.

''Hallå?'' min röst var skakig och jag kunde inte hindra att släppa lös några tårar till. ''Hej Melissa!'' Kirstys mjuka röst ekade i mitt huvud. ''H-har det hänt nåt Mel?''

''Troy... Troy har hänt...'' stammade jag fram medan jag gömde mitt ansikte i min ena hand.

''Jag kommer om 5.'' Var det sista jag hörde. Mina ben skakade av ilska och sorg och jag ville bara försvinna.

*

''Här!'' log Kirsty snett och gav mig de färdigpoppade popcornen. Jag tog tag i skålen och rättade till min 'fancy' ställning under filten i sängen.

''Tack Kirsty...'' ''Ärligt? Sa han att du var otrogen, bara sådär?'' Jag nickade sakta med en klump i magen efter de orden.

''Vem säger egentligen så?'' Mumla hon och satte på Frost. ''Troy..'' Jag höjde blicken mot Kirsty och tittade på då hon försökte, verkligen försökte att få ut tofsen ur håret, vilket hon misslyckades med totalt.

~Troys POV~

''Hur kunde hon?'' skrek jag och sparkade med fötterna tomt i luften. ''Jag vet inte riktigt, kanske hade tråkigt?'' log Lola. Hennes slanka rörelser blev mindre diskreta då hon la halva sin kroppsvikt på mitt bröstkorg.

''Är du säker på att hon verkligen var det? Annars har jag sumpat allt...och jag menar verkligen ALLT!'' små viskade jag menad hon vände huvet mot mig.

''Jag såg dom gå till Sebastian här om dagen...'' sa hon tyst.

Fan.

''Jag måste snacka med henne, face to face. Ingen kan bara skrika på nån genom telefonen...'' mumla jag och drog handen genom håret. ''Nej det behövs inte!'' små skrek Lola.

What?

''Vad menar du?'' Hennes händer var tryckta mot min bröstkorg så jag trycktes ner i soffan. ''Inget, menar bara att hon kanske inte kommer att snacka...kanske inte vill?'' sa Lola tyst.

Hon kanske har rätt?! Efter det jag sa, vill kanske inte Melissa snacka med mig..

~Melissas POV, nästa dag~

Jag drog snabbt ut böckerna ur det mörka skåpet, riktade blicken mot schemat på dörren. Bild. Äntligen något roligt ämne.

Min hand tryckte igen skåpet, jag låste och började gå bildsalen. En bit bakom mig hördes dova skratt, killskratt, Troys skratt.

Jag vände på huvet och blickade bak på djävulskapet. Troys ögon var riktade mot mina, tills jag kände en tår rinna ner för kinden och jag vek undan blicken.

Hans killgäng var framför mig och gick mot Troy, stötte i mig som om jag inte fanns så jag trilla och slog i mitt huvud i ena killens armbåge.

''Herre jävlar! Se dig för...'' mumla jag mot killen och försökte komma upp på fötterna.

Han reagerade inte ens.

Vår bildlärare öppnade dörren och släppte in alla tokiga elever. Jag hittade en perfekt plats längst bak i mitten. Oftast brukar ingen sitta här för framför denna platsen sitter alltid klassen längsta kille, Albin, så man ser nästan aldrig. Dessutom var alla andra bord upptagna och jag hade bara lusten av att sitta själv.