The Lifesaver

Kapitel ett- Innan flytten

Jag vaknade en måndagsmorgon av att alarmet på min mobil drog igång. "Ännu en skoldag" tänkte jag. "Ännu ett helvete".

Jag reste mig upp och kelade lite med min hundvalp Walter, innan jag hoppade in i duschen.

När jag klev ut hade spegeln immat igen, så jag svepte bort imman med handen så att man såg mitt ansikte och kollade på mig själv. Jag stod där säkert i fem minuter och bara kollade mig spegeln och kände mig misslyckad. Till slut gick in på rummet. Jag letade fram kläder att ha på mig och drog på mig ett par ljusa jeans och slängde på mig en ljusrosa blus. Jag gick in i badrummet igen för att torka håret. När jag hade gjort det satte jag på mig smink och sprayade på mig parfym.

Jag tog upp min mobil och kollade ifall någon hade skrivit till mig vilket ingen brukar göra, men nu hade jag fått ett sms. Det stod "Din jävla hora, gå och häng dig själv, snälla! Ingen tycker om dig!!!!". Jag brast ut i tårar, trots detta inte var första gången någon hade skrivit något i denna stilen till mig. Jag torkade tårarna och satte i hörlurar i öronen, satte på musik och gick sedan till hallen för att gå till skolan.

Då kom Ryan ut från sitt rum och såg att jag var ledsen och sa

-Varför är du ledsen, Nessa?

-Det är jag inte. Svarade jag.

-Men jag ser ju att det är något som har hänt, säg nu.

-Men det är ju ing... Jag slutade prata när jag såg hans blick som tydligt sa "ljug inte".

-Det var någon som skrev en grej till mig bara...

-Vad skrev han? Eller hon? Jag får se! Jag räckte mobilen till honom och han läste smset och sa

-Idiot, det är vad han eller hon är! Och gick fram och kramade om mig.

-Tro inte på sånt skitsnack, för det stämmer inte någonstans. Sa han och släppte mig.

-Hör du det, Nessa? Sa han och kollade mig i ögonen. Jag nickade fast jag visste att det han/hon har skrivit var sant.

-Hejdå, ses senare. Sa jag och gick ut genom ytterdörren.

När jag kom in genom skolans dörrar och var påväg till mitt skåp var det en kille som ställde sig i vägen för mig och sa

-Nejmen hej Vanessa! Har du saknat mig? Sa han och skrattade. Det var Taylor. Han som mobbade mig mest av alla. Jag försökte gå runt honom men det gick inte.

-Vart tror du du är påväg, fröken? Du svarade inte på mig fråga! Sa han och några killar bakom honom började skratta.

- Svara då? Skrek han och puttade in mig hårt i väggen så att jag slog i huvudet. Jag gjorde ett nytt försök och lyckades komma förbi honom och fortsatte till mitt skåp. Jag gick i ett snabbt tempo.

-Jävla hora! Ropade han efter mig. Jag brydde mig inte och öppnade mitt skåp, tog ur mina böcker och gick till den fösta lektionen, vilket var NO. Jag kände hur alla bitchblickade mig. Jag brydde mig inte om det heller på grund av att jag är van.

Resten av skoldagen var ungefär som den började. Ett rent helvete.

När jag kom hem och kollade om Ryan var hemma, vilket han inte var. Så jag gick in på toaletten och tog fram ett rakblad som jag gömt och drog upp tröjärmen. Jag satte mig på toaletten och drog sakta bladet över armen. Sen gjorde jag det igen, och igen.

Jag tvättade av blodet från armen, fick stopp på det rinnande blodet och drog ner tröjärmen igen. Ingen visste hur dåligt jag mådde, för jag hade ingen att berätta det för. Och det mådde jag inte bättre av direkt. Jag funderade på att berätta för mamma och pappa hur det egentligen la till men ångrade mig snabbt igen. Men när mamma kom hem kändes det som att det var det bästa att göra. Så det gjorde jag. Jag berättade om att jag blev mobbad i skolan och att jag inte trivdes alls.

-Men gumman, varför har du inte sagt till oss tidigare? Sa hon med ostadig röst.

-Jag vet inte... Antar att jag trodde att det skulle skapa världens kalabalik och att ni skulle ta mig till en kurator. Svarade jag och kollade ner i golvet. Om det var något jag inte ville så var det att prata med någon man inte känner om vad som händer och så vidare.

-Men det är ju inte det det ända alternativet. Sa hon med en aning stadigare röst. Vi kan flytta.

-Är det säkert? Frågade jag.

-Vi får se vad pappa och Ryan säger om det, okej? Jag nickade och kramade om mamma.