Din Inre Kraft

1. Början av allt

Hej! Jag heter Stevie, mitt liv har varit som alla andras, dötråkigt...

Jag har alltid velat att något nytt, något spännande ska hända men man ska inte hoppas för mycket. Det ska man aldrig.

Jag vill att någonting nytt ska hända, något spännande! Men man ska inte hoppas för mycket, det ska man aldrig.

Det var en dag som alla andra, eller det började så i alla fall. Halvvägs på väg till skolan den morgonen sprang Josefine, eller Jossan som alla kallade henne, upp till mig.

''Hej Stevie!'' sa Josefine flåsande.

''Hej.'' sa jag och fortsatte gå i tystnad.

''Vad du var tyst, är allt okej?'' Sa Jossan och tittade på mig oroligt.

''Ja, jag är bara trött.'' Sa jag.

Fast jag var inte direkt trött, jag visste inte vad det var. Jag hade en konstig känsla som gjorde mig nervös och jag ville bara bli av med den, men det gick inte. Tro mig, jag försökte.

''Undrar vad det är med henne.'' sade Jossan.

''Äh, jag står precis här. Du kan bara fråga mig direkt istället för att låtsas som om jag inte existerar."

"Vad pratar du om? Jag har inte sagt någonting!"

''Jo du sa: Undrar vad det är med henne.''

''Nej... Jag tänkte det.'' sa Jossan och tittade på mig med stora ögon, nästan rädd.

Jag blev helt stum. Vad menade hon med att hon tänkte det, om hon bara tänkte det borde jag inte ha hört det.

Det gick runt i huvudet på mig. Kan jag läsa tankar? Råkade hon bara säga det högt utan att tänka på det? Förmodligen inte...

Jag kan läsa tankar...

Jag försökte vänja mig vid det men det gick bara inte. Att kunna läsa tankar är bara något som finns i böcker och filmer, inte i den verkliga världen. Det är inte möjligt, det är bara inte det...

''Stevie?'' Sade Jossan efter en minuts tystnad.

När jag vände mitt huvud mot henne och såg hennes förskräckta min kom jag ihåg vart jag var, stillastående på trottoaren 10 minuter från skolan som antagligen skulle börja när som helst.

''Ja?'' sa jag till slut när jag äntligen lyckades få ur mig något.

''Kan du läsa tankar?'' Frågade hon långsamt.

Jag såg på henne att hon egentligen inte ville veta svaret men jag svarade ändå.

''Ja-jag tror det.''

''Hur länge har du vetat?'' Hon försökte låta normal men jag hörde rädslan i rösten.

''Lika länge som du har.''

''Åh...'' Hon lät lättad, antagligen eftersom jag inte hållit något ifrån henne. Varför skulle jag? Hon är min bästa vän och jag har alltid berättat allt för henne, det finns inte något som jag skulle hålla undan från henne.

''Så vad ska vi göra nu?'' Frågade jag förtvivlat, jag försökte fortfarande vänja mig vid min nya förmåga men det är inte så lätt som det verkar.

"Jag vet inte, jag förstår fortfarande inte att det här faktiskt händer," sade Jossan som såg lika vilsen ut som jag kände mig.

Vi bestämde oss för att bara gå till skolan och lösa det efteråt, vi var redan sena.

När vi äntligen kom fram till skolan småsprang jag fram till mitt skåp och tog ur mina franskaböcker och gick raskt mot klassrummet. Jag satte mig längst bak och försökte blockera alla tankar som for mot mig, jag började få en otrolig huvudvärk av alla röster som tumlade runt i mitt huvud. Jag höll för öronen och blundade hårt, som om det skulle hjälpa. Hela rummet snurrade, det kändes som om jag skulle spy och sedan blev allt svart. Nästa sak jag mindes var att jag vaknade hos skolsystern.