Jag suckar vilket får honom att åter igen titta upp på mig. Jag ger honom en vad?-blick och han rycker på axlarna.
"Färdigt" säger han plötsligt och lägger ner mobilen igen.
"Det tog en stund" säger jag och går förbi honom vidare mot vad jag antar är vardagsrummet. Jag kan känna hans blick bränna i nacken och sedan på min rumpa. Fuck. Shortsen. Dom e ju för små, och så har dom jävlarna åkt upp ännu mer i rumpan. Jag slänger en blick bak på honom och för en sekund möts våra blickar. Man smälter nästan i hans choklad bruna ögon. Jag vänder snabbt blicken framåt igen innan jag försvinner runt hörnet. Direkt när jag kommit in i vardagsrummet slänger jag mig i soffan och tar tag i fjärrkontrollen. Jag bläddrar runt innan jag sätter på Friends, har aldrig sätt den med alla tjatar ju om att den ska va bra så varför inte testa. Och mobba mig inte för att jag inte sätt den.
Efter vad som känns som en evighet, kanske en kvart men ändå, så ringer det på dörren. Jag slänger mig ur soffan och skyndar fram till ytterdörren. Till min förvåning så går dörren upp när jag drar i handtaget. Trodde dom var smartare än så. Utanför dörren står en stor man iklädd i någon slags vaktuniform. Har han hämtat pizzan. Jag kollar förvirrat på honom.
"Nej han har inte åkt och hämtat pizzan bara hämtat den vid grinden" skrattar Emma bakom mig. Jag vänder mig förvånat om och tittar på henne.
"Godmorgon Törnrosa" säger jag och spricker upp i ett leende.
"Godmorgon" säger hon och ler tillbaka.
Precis när vi kommer in i köket med pizzorna (han beställde flera antagligen till dom andra också) så kommer Leo inrusandes i köket.
"Pizza!" Skriker han glatt. Kunde han verkligen känna lukten så snabbt? Jag tittar på Emma som bara rycker halv skrattandes på axlarna. Han springer fram till mig och öppnar översta kartongen för att ta en pizza bit. Men stoppar sig själv och tittar misstänksamt upp på mig.
"Vem va det som beställde dom här" säger han och pekar på pizzakartongerna.
"Antonio, hurså?" Frågar jag förvirrat.
"Säkert??" Han kollar rakt in i mina ögon efter något tecken på att jag ljuger. Jag nickar sakta. Han spricker genast upp i ett stort leende och tar en pizza bit. Sedan springer han ut till vardagsrummet.
"Vad va det där om?" Frågar jag och tittar Emma.
"Leo och Mike har någon kostig grej med att lägga saker i varandras mat, om du frågar mig beter dom sig bara som barn" suckar hon. Jag skrattar till och tar en pizza bit och går ut för att sätta mig i soffan och Emma följer mitt exempel. Leo sitter redan i soffan och har satt på något konstigt på tv.
"Eyyy, ja tittade" säger jag och sätter mig bredvid.
"Och nu tittar jag" säger han flinar malligt åt mig. Jag räcker ut tungan utan att tänka på hur barnsligt det faktist ser ut. Jag slänger mig ner i soffan bredvid honom.
Plötsligt tar någon min pizza bit som jag precis ska ta ett bett i och jag vänder förvånat på huvudet. Antonio tar nöjt ett bett i MIN pizza. MIN jäva pizza. Och ett stort bett va det också. INGEN. TAR. MIN. MAT.
Jag tittar surt på honom innan jag låser min blick på pizzan.
"Akta dig, jag tror hon bits" säger Noah som kommer ut från köket med en pizza bit i handen. Antonio kollar på honom och då tar jag min chans. Jag hoppar upp ur soffan rakt på honom och sekunden senare ligger Antonio på golvet med mig sittandes på honom med händerna på hans bröst och pizzan i munnen.
"Hur fan gick det där till, jag har aldrig sätt någon få ner Antonio på marken" skrattar Leo.
Antonio säger dock inget utan tittar bara rakt in i mina ögon. Jag reser mig snabbt upp och sätter mig i soffan igen. Han sätter sig också upp och kollar förvånat på Leo.
"Jag tror inte han själv är medveten om vad som hände" skrattar Noah. Alla förutom jag och Antonio börjar skratta. Jag äter min pizza och Antonio ser bara förvirrad ut.
Ingen tar min mat. Och då menar jag ingen.
